Hoppet lever - trots allt
Kolumn i Västra Nyland och HBL 19.3.2021:
Hoppet lever - trots allt
Då epidemin var ett faktum för drygt ett år sedan började ansvarsfulla arbetsplatser förstås vidta åtgärder för att hindra smittspridning. Så också riksdagen. Jag minns speciellt en dag som ledamot som påverkade min uppfattning om hela krisen. Vi samlades alla socialdemokrater helt fysiskt för ett gruppmöte, sista gången innan vi övergick till hybrid- och distansmöten. Jag satt mittemot statsminister Marin och tänkte “må jag nu bara inte omedvetet vara smittbärare och skada landets högsta organ”. Och på att vi redan borde hålla mer distans.
Lite mer avstånd blev det efteråt då riksdagens frågetimme första gången hölls med endast en överenskommen del av ledamöterna i salen. Jag gick istället till riksdagens café och satte mig med ett mellanmål längst bort ensam vid ett bord. Därifrån såg jag med häpnad och sorg hur ett dussin övriga ledamöter från flera partier trängdes kring två små bord. De drog till och med stolar från andra bord för att kunna sitta många riktigt nära varandra. Detta samtidigt som de alltså historiskt nog inte deltog i frågetimmen för att undvika närkontakt! I den stunden tappade jag hoppet om att tackla coronan med bara sunt bondförnuft och rekommendationer.
Nu, ett år senare, då undantagsförhållanden råder igen och virusmutationer gjort entré, återspeglas detta i riksdagen med att varje matbord har endast en stol. Det är tragiskt nog det enda sättet att få folk att hålla avstånd i granitborgen.
För några veckor sedan slängde jag en blick över matsalen med långt färre gäster än bord. Jag var den enda som satt vid ett eget bord och funderade på varför det är så svårt för många att göra detsamma. En kollega från huvudstadsregionen slog sig sedan ner vid mitt lilla bord trots att vi hade kunnat hålla avstånd. Och jag tänkte att hoppet som dött ett år tidigare inte verkar återuppstå.
Dessa små observationer visar hur svårt vi har att på allvar agera som om vi vore smittade, hur lätt vi blir inkonsekventa och hur vi kan ge sken av att vara försiktiga och ändå försumma våra skyldigheter och dra undan mattan för en krishantering byggd på frivillighet istället för tvång. Tänk om alla bara kunde enas om att samtidigt minimera fysiska kontakter en tid. Det hela hade redan kunnat vara över. Nu ska vi istället trycka ner en tredje våg. Vi klarar det. Det är bara sorgligt att det behövs. För även om Finland klarat sig jämförelsevis bra så är priset skyhögt. Fråga bara sjukvårdspersonalen, fråga drabbade företagare, krögare, frilansare. Äldre som lider av ensamhet. Unga som saknar umgänge.
Ett hopp må ha dött, men ett annat blomstrar i takt till att vaccineringen framskrider. Ett hopp om närhet och delade upplevelser. Ett hopp om att vi ses i en publik i sommar. Ett hopp om att kommunalvalet tack vare en kort flytt fram kan genomföras tryggt för alla. Ett hopp om att återhämtningen kan bli en sysselsättande övergång till mer hållbarhet. Ett hopp om en ljusnande framtid. Det kräver ändå ansvarstagande från var och en nu.
Johan Kvarnström