Trafiken ska bli renare - inte dyrare

Texten ingår i Arbetarbladets magasin om hållbarhet, våre 2021.

I bilistens dystopi är bränslepriset skyhögt, vägnätet i uruselt skick och bilens varje rörelse noga bevakad av myndigheterna för ytterligare skatter. Det låter skrämmande, men ännu mer förfärande är att många målar upp detta som ett möjligt eller troligt framtidsscenario. En del plockar politiska poäng med sådan skrämselpropaganda. Andra är uppriktigt oroliga över att de inte ska ha råd med de nödvändiga körningarna i framtiden. Lyckligtvis är vi de facto på väg mot en helt annan, ljusare framtid i trafiken.

Marins regering går systematiskt, faktabaserat och konkret framåt för att halvera trafikens utsläpp fram till 2030. Den högaktuella färdplanen för fossilfri trafik har en teknologineutral approach och byggs upp av en myriad av åtgärder. Grundtanken är att göra det lättare för alla att färdas renare och smidigare. Att strypa trafiken med skattehöjningar är en oframkomlig väg för att nå målet med en socialt hållbar övergång. Vi ska inte sluta färdas - fast en del kanske börjar distansjobba mer och det kan bli vanligare med bilpooler - vi ska färdas mer hållbart.

Bilismen ska inte stoppas, den ska bli miljövänligare och där det är vettigt och möjligt ska det finnas alternativ. Gång- och cykelvägar får allt mer resurser. Kollektivtrafikens roll växer också.

Färdplanens första steg är stöd och incitament, bland annat konverteringsstöd, skrotningspremier, utbyggd laddningsinfrastruktur för elbilar och fler tankstationer för gasbilar, upphandling av rena fordon inom den offentliga sektorn och anskaffningsstöd.

Andra steget handlar om distansarbete, nya transporttjänster och höjd distributionsskyldighet. I denna fas utvärderas metoder vars inverkan på utsläppen vi behöver mer kunskap om innan beslut fattas. Konsekvensbedömningarna ska bli klara senast i höst. Enligt statsrådet ska det dessutom “utredas om det är möjligt att ytterligare höja distributionsskyldigheten för biodrivmedel från 34 procent och om det finns tillräckligt med hållbart producerade råvaror”.

Det tredje steget är en villkorlig fas med beslut om ytterligare åtgärder. I höst ska regeringen bedöma om de beslut som fattas på EU-nivå samt metoderna i den första och andra fasen av färdplanen räcker till för att nå de uppsatta målen. I verktygsbacken kommer bland annat att finnas en trafikskattemodell som baserar sig på nationell handel med utsläppsrätter för fossila bränslen, transportarbete och vägklasser”.

Varje beslut ska beakta utsläppsminskningarnas kostnadseffektivitet, inverkan på konkurrenskraften samt regional och social rättvisa. Dessutom fattas besluten på ett historiskt gediget faktaunderlag som legat till grund för färdplanen som i skrivande stund är på utlåtanderunda. All data som finns som stöd är viktig, och den spräcker också hål på en del myter om hur mycket folk i olika inkomstklasser kör bil och liknande.

Men hur mycket vi än ser till fakta är trafikfrågor oerhört laddade och känslor i svall. Den fria rörelsen är central för vår rättsuppfattning och frihet. Det är ingen slump att det var höjda biljettpriser för metron som blev droppen som fick bägaren att rinna över i Chile, eller att förslag om en lite högre bränsleskatt gav upphov till protestfenomenet med de “gula västarna” i Frankrike, trots att beslut med större inverkan på folks vardagsekonomi gått igenom utan större protester.

Bägarna fylls först med utanförskap, utslagning, privatiseringar, utlokaliseringar, underresurserad välfärd och ojämlika skattereformer - allt detta samtidigt som globaliseringens följder fortsätter synas som bland annat industrinedläggningar. Då blir upplevelsen av hotad, eller dyrare rörelse central och avgörande för många. En attack mot integriteten. Det handlar mycket om symbolik och psykologi. Och det måste förtroendevalda respektera samtidigt som vi måste lyfta fram fakta.

Jag läser ofta kommentarer om att folk vill rösta på Sannfinländarna för att det är partiet som säkrast motsätter sig en höjning av bränsleskatten. Jag har full förståelse för och insikt i bilkörandets kostnader. Som arbetslös funderade jag noga på varje körning och tankning. Men jag var också glad över att bensinpriset var lägre än då jag fick körkort. Det är det även idag. Frågans proportioner är med detta i åtanke orimliga i dagens politiska klimat.

Bensinpriset påverkas förstås av oljepriset som sjunkit. Eftersom oljans tid snart är kommen lär priset i stora bilden fortsätta falla. Skattehöjningar kan hålla prisnivån oförändrad, utan höjningar sjunker priset, men klimatmålen riskerar rymma. Jag är inte orolig över att bensinen ska bli för dyr i framtiden. Däremot måste vi fundera på hur staten ska förhålla sig till bortfallet av skatteintäkter. Då bilarna blir rena eller bränslesnåla, och olika morötter delas ut för utsläppssnåla bilar, måste pengar hittas någon annanstans. Men ur trafikentens perspektiv är framtiden ljus då tekniken tar skutt framåt.

Men trafik handlar inte bara om individen. Det handlar om samhället, om bland annat stadsplanering. Vi har stadskärnor förorenade av trafikens utsläpp idag. Något som skadar allmänhälsan. Framtidens trafik handlar också om de som idag ofrivilligt andas in avgaser.

Ja, övergången kostar till en början, och ja, de rikaste klarar övergången snabbast. Det är ingen slump att just Norge är först i världen med att ha mer än hälften rena elbilar i försäljningen. I december var till och med två av tre sålda bilar i Norge helt eldrivna. Men alla, samhället och gemenskapen, vinner på en renare miljö. Och ekonomiskt ger det också fördelar för köpkraften då rörelsen blir billigare an efter.

Nu vet jag att många tänker på invändningen om att elbilen kan vara smutsigare än en diesel. Till detta bör sägas att elbilens påverkan beror på hur elen är producerad, och på hur batterierna är producerade, hur länge de håller och till vilka delar de blir problemavfall. Finland har nu en egen batteristrategi för att vi ska kunna hålla produktionen hållbar.

Elbilen är utan tvekan en betydande del av framtidens palett. Därmed inte sagt att jag tror att alla ska kunna köpa en ny elbil inom några år. Knappast ens jag själv med riksdagsledamotens höga arvoden. Vår bensinbil från 2008 blir kvar ett bra tag, men jag tar tåget istället då det är möjligt, eller promenerar, och ser fram emot att någon framtida dag få byta ut den mot ett fordon som är billigare i drift och bättre för miljön.

Jag är optimistisk utifrån allt detta. Och då har jag inte ens nämnt den enorma potentialen med Power-to-X.

I trafikfrågor behövs ambition, samarbete och miljöhänsyn. SDP står för allt detta. En man på torget var i början av valperioden rädd att Sanna Marin skulle ta hans bil. Han behöver inte vara orolig. Däremot kommer torget ha mindre avgaser i framtiden. Och hans nästa bil är billigare i drift.

Kampen fortsätter!

Johan Kvarnström

Skribenten är riksdagsledamot från Raseborg i Nyland och medlem av riksdagens kommunikationsutskott, SDP:s partistyrelse och arbetsgrupp för trafikfrågor.