Medan vi firade födelsedag splittrades en familj
Västra Nyland 6.8.2021.
Jag försökte koppla av och fokusera på ett av mina barns kalas. Vi städade, handlade, bakade och allt var fint. Samtidigt hade jag en gnagande känsla i hjärtat då jag tänkte på den västnyländska familj som skulle splittras samma datum. Jag har förstås länge varit skamligt medveten om hur illa Finland respekterar barns rättigheter då det kommer till invandrare, men som de flesta andra påverkas jag starkare då jag vet helt konkret vilka barn det handlar om. De är, precis som mina barn, födda i Finland. De är i samma dagisålder som mina söner. De gillar också att leka i Lejonparken. Och nu har de tvingats lämna landet trots att deras mor arbetar här som behörig sjukskötare. De befinner sig med sin far i ett land de aldrig sett förr, och som han inte satt sin fot i på 25 år (och där mamman aldrig varit). Första dagarna där var äldre barnet “starkt”, sedan: otröstlig gråt.
Det finns något djupt cyniskt i att vi välkomnar en sjukskötare med öppna armar, men säger att lönen för hennes heltidsjobb är för låg för att hennes barn ska få leva här, i det enda land de upplevt under sina första år. Det finns en isande kyla i faktumet att hennes man och barnens far hade fått stanna om han inte skadat ryggen och tvingats sluta det jobb han hade för att försöka sadla om. Det finns också ett systemfel i att ett nytt arbetsavtal inte kan beaktas snabbt nog. Att beslut bygger på föråldrade uppgifter.
I detta fall handlar det alltså inte om asyl utan om arbetskraftsinvandring. Familjen påstår inte att de är utsatta för hot någonstans. Det hela är likväl tragiskt. Redan att tvingas ansöka om “familjeåterförening” med sina barn som fötts och bor med en i Finland är förnedrande.
Ingen som på allvar begrundat befolkningsprognosen kan förneka att vi behöver mer invandring. Hur den ska regleras kan vi sedan ha olika åsikter om. Att skilja eller inte skilja barn från föräldrar är ändå i första hand en fråga om moral och inte om landets behov. Att splittra en familj kan i nuläget göras allt för lättvindigt då det borde få ske endast i extremfall.
Förverkligandet av mänskliga rättigheter måste förbättras snabbare. Nu går det i rätt riktning, men för långsamt. Innan sommarpausen godkände riksdagen lagändringar som stärker de asylsökandes rättsskydd i enlighet med regeringsprogrammet. Därtill arbetar arbetsministeriet med att förverkliga programmets skrivelser om arbetskraftsrelaterad invandring. Vad gäller barnens rättigheter behövs ändå starkare åtgärder.
Riksdagens människorättsnätverk gör ett viktigt arbete, men relativt få ledamöter är engagerade. En stor utmaning är också att lagtexterna redan är fulla med fina skrivelser om att beakta barnets bästa. Och även Migrationsverkets olika dokument tar fint fasta på detta. Samtidigt är det konkreta utfallet ofta en våt trasa i medmänsklighetens ansikte. Så en femåring gråter i ett främmande land efter sin mamma som jobbar på i hopp om att en dag få leva här även med sina barn.
Johan Kvarnström