ABL-kolumn: Varken rättvist eller ekonomiskt att ge mer till de rikaste nu

Varken rättvist eller ekonomiskt att ge mer till de rikaste nu

Finansminister Purra upprepar att ändringen av solidaritetsskatten gäller bara 60 miljoner och kallar det ”en liten summa”. Men om regeringen backade från att höja gränsen för solidaritetsskatten så kunde den slopa så gott som alla nedskärningar i fria bildningen, i barnskyddets eftervård, i utkomststödets nivå, i boenderådgivning och i rehabiliteringsförmåner. Prioriteringen är märklig. Ibland kallas 60 miljoner euro för en liten summa, men nedskärningar för samma summa på bland annat ovan nämnda områden beskrivs som oundvikliga.

Hon har dock ett argument till, ett starkare sådant, nämligen att ändringen till stor del skulle betala in sig själv i längden. Problemet är bara att påståendet med största sannolikhet inte stämmer. Det finns förvisso en svensk studie som tyder på det, men för det första går det inte att dra absoluta slutledningar av en enskild studie då det finns andra som kommit till ett annat resultat. För det andra finns alltid en stor osäkerhet med i undersökningar av långsiktiga följder eftersom så många faktorer påverkar över tid. Forskning om mer kortsiktiga konsekvenser ger säkrare svar och ger inget som helst stöd för påståendet. Även finansministeriet räknar med att skatteinkomsterna minskar med 60 miljoner euro årligen om gränsen ändras som regeringen föreslår.

Från samlingspartistiskt håll sägs vidare att progressiviteten bör minska för att det ska löna sig att arbeta. Motargumentet då är att höginkomsttagare inte är de som går i flitfällor, inte de som behöver ett par tusen euro mer i året för att få vardagsekonomin att gå ihop. De med höga förvärvsinkomster är inte heller de som jobbar mycket deltid för att systemet skulle gynna detta framför heltid. Och även om en sänkning av inkomstskatten vore motiverad, vilket vi delvis omfattar, så är det ingenting som säger att de som tjänar som en minister ska få högst skattelättnad PROCENTUELLT. Detta förbiser Purra ofta då hon suckar över att det väl är självklart att skattesänkningar ger fler euro i handen för de som tjänar mer. Det har ju ingen förnekat. Men att de får skattesatsen sänkt mest är det oetiska i sammanhanget. Då ekonomin ska balanseras kan alla behöva bidra och med bidra avses bidra mer än tidigare.

Vidare kan ännu konstateras att den konservativa högerregeringen vill måla upp bilden av att SDP vill höja skatterna så det sjunger om det. Visst, vi ser också till inkomstsidan då ekonomin ska anpassas. Men vi sänker inkomstskatten MER för låg- och medelinkomsttagare än regeringen. Det är förståeligt att det faktumet svider för högern. På samma sätt svider det säkert svider att vi höjer/inför skatter som gäller de som har allra mest.

Sist, men inte minst så är det en principsak: det är orättvist att med flera olika ändringar gynna de som har det allra bäst samtidigt som svåra nedskärningar hopar sig till samma grupp av människor i utsatt situation på ett oskäligt sätt.

Det finns ett rättvist alternativ. Frågan är bara: måste vi vänta till år 2027 eller kan regeringen ändra sig innan dess? Kan något regeringsparti blåsa av spelet i förtid?

Johan Kvarnström

Riksdagsledamot (SDP)