Vattnet är vårt - Vesi on meidän 2024

Tarvitsemme lainsäädäntöä, jolla varmistetaan, että kuntien vesihuoltotoiminnot pysyvät kuntien omistuksessa sataprosenttisesti.

Vi behöver lagstiftning som garanterar att kommunernas vattentjänstfunktioner till hundra procent hålls i kommunernas ägo.

Kesällä laadin kirjallisen kysymyksen tästä aiheesta. Ministeri Essayahn vastaus antoi toivoa, mutta herätti myös kysymyksiä, ja nyt pelkään, että hallituksen valitsema malli ei ole riittävää.

On totta, että maa- ja metsätalousvaliokunnan yksimielisessä mietinnössä kansalaisaloitteesta Vesi on meidän on perustelutekstissä lause, joka tukee hallituksen linjaa. Mutta kun tarkastellaan mietintöä kokonaisuutena sekä eduskunnan päätöstä ja lausuntoa, on perusteltua kieltää kokonaan julkisesti omistettujen vesihuoltopalvelujen yksityistäminen.

Eduskunta peräänkuulutti sellaista lainsäädäntöä, ”jolla varmistetaan kunnan järjestämisvelvollisuuden piiriin kuuluvien julkisomisteisten vesihuoltotoimintojen säilyminen kuntien omistuksessa ja määräysvallassa.” Huom: omistuksessa! Ja eduskunnan lausumassa mainitaan ihmisoikeudet, mikä lienee tärkeämpää kuin kuntien itsehallinto (eikä yksityistäminen paranna itsehallintoa millään tavalla).

Det är sant att det i jord- och skogsbruksutskottets enhälliga betänkande om medborgarinitiativet Vattnet är vårt i motiveringstexten finns en rad som stödjer regeringens linje (”Det finns också anledning att liksom i nuläget möjliggöra ett mindre privat minoritetsinnehav.”) Men sett till helheten av betänkandet och riksdagens beslut och uttalande är det ett totalförbud av privatisering av de offentligt ägda vattentjänstfunktionerna som riksdagen ville ha.

Riksdagen efterlyste lagstiftning ”som säkerställer att de offentligt ägda vattentjänstfunktioner som omfattas av kommunens organiseringsskyldighet förblir i kommunernas ägo och bestämmanderätt.” Märk väl: i kommunernas ägo, inte ”delvis i kommunernas ägo” eller ”åtminstone delvis i kommunernas ägo”. Regeringens utkast tar nu fasta endast på bestämmanderätten och inte på ägarkravet.

Att hänvisa till kommunernas självstyrelse och finansieringsprincip är ett ohållbart argument. Tänk på vägar, gator, skolor, inte ska de heller privatiseras. Och inte kan kommunernas självstyrelse påstås stärkas av att ha mindre kontroll över denna vitala infrastruktur. Det skulle bara skada samhället.

I riksdagens uttalande nämns självbestämmandeprincipen, men det gör även någonting mycket viktigare, det vill säga mänskliga rättigheter. Det finns exempel från världen hur mänskliga rättigheter har försvagats av privatisering av vatten. Detta talar givetvis för ett totalförbud av privatiseringar. Alla som följde debatten i riksdagen kan också konstatera att detta var samtliga gruppers ståndpunkt i och med att det handlar om ett naturligt monopol.

Det är märkligt att denna debatt nu alls behövs. Nå, varför har lagstiftningen inte ändrats tidigare, kan någon undra. Jo, för att lagen redan slår fast att ansvaret är kommunernas och frågan har inte varit aktuell innan vattenverk började bolagiseras och fusioneras med kommunala energibolag. I till exempel Jyväskylä diskuterades efter en såda fusion sedan en försäljning av delar av bolaget som ägde både vatten- och energitjänster. Ett skrämmande förslag som varit otänkbart för många, men tiderna är märkliga. För att stoppa sådant krävs en lagändring. En ändring som tryggar vårt gemensamma vatten. Detta är en enorm framtidsfråga.