Festtalet på Karis-Billnäs gymnasiums självständighetssupé 5.12.2024

Bästa studerande, personal och tidigare personal vid Karis-Billnäs gymnasium, bästa festdeltagare,

Tack för inbjudan hit, det är fint att uppleva den här stämningen och fira Finlands självständighet tillsammans med er.

Det är också det första jag tänker på då vi talar om Finland: Tacksamhet. För att Finland är fritt och självständigt, för hur bra vi har det i stort. Demokrati, utbildning, social- och hälsovård, grundläggande infrastruktur, rent dricksvatten, högklassig teknologi, tillgänglig kultur, två nationalspråk och sist men inte minst vår fina natur.

Vi kan verkligen behöva räkna våra välsignelser.

Samtidigt är listan över allt pågående elände både i världen och här hemma förstås lång. Vi har globala miljö- och klimatkriser som skapar konflikter och extremväder, det pågår en radikal koncentrering av egendom, antalet människor på flykt har fördubblats under tio år, det råder svält i bland annat Sudan och Gaza, kvinnor förtrycks förfärligt i Afghanistan igen, vi har krig till och med i Europa, och här i 107-åriga Finland har vi stigande arbetslöshet, olika typer av skulder, rekordmånga konkurser för detta århundrade och allt fler har det kämpigt med att få vardagen att gå runt, fler unga har dött i överdos, och lokalt ser vi bland annat hur våra närmaste sjukhus avvecklas.

Vi lever på många sätt i en paradoxal tid. Med risker och möjligheter, inte minst med artificiell intelligens.

Samhällssystemet blir mer komplicerat, men frågorna ska besvaras allt snabbare och allt kortare. Tidens tempo är galet. Den som väljer att sova på saken och välja sina ord noga blir ofta utan uppmärksamhet.

Vi har tekniken för hållbarhet redo, men den globala uppvärmningen fortsätter.

Mycket har blivit bättre över tid, men just nu pekar flera kurvor i fel riktning. Är det ett temporärt undantag eller början på en lång trend? Kanske är det något vi kan påverka.

Som Natoland borde vi vara tryggare än någonsin, men många upplever en allt större oro.

Tidsandan är militariserad och det är delvis förståeligt med tanke på hur aggressivt grannland vi har i öst. Men vi får inte bli som det vi kämpar emot, vi måste se upp också för fienden inom oss och hålla fast vid våra grundläggande värderingar och mänskliga rättigheter.

En högerpopulistisk våg har svept över Västvärlden. Maktpartier i flera länder har kopplingar till extremhögern. Samhällsdebatten är allt mer polariserad.

I Finland finns i varje fall lyckligtvis ingen plats för putinism. Vi är helt eniga om stödet till Ukraina. Förra perioden var det endast en riksdagsledamot som inte fördömde Rysslands anfallskrig mot Ukraina, och han fick inte fortsatt förtroende. 

Vi måste komma ihåg att de tyvärr inte är likadant i alla andra länder i Europa. Tongångarna är helt andra i till exempel Ungern som faktiskt är ordförandeland i EU nu.

Men EU är fortsättningsvis, trots alla brister, en fredsinstitution och vårt givna sammanhang i politik och värderingar. Den europeiska gemenskapen gynnar Finland.

EU är som vår stora släkt; vår närmaste familj är Norden. Den nordiska välfärdsstaten är bäst i världen på många sätt. Därför måste vi se till att den utvecklas och inte avvecklas.

Bästa festdeltagare,

Imorgon på självständighetsdagen bänkar sig många framför teven för att se på slottsbalens handskakningar i ett par timmar och innan det kanske på Okänd soldat.

När Väinö Linna för 70 år sedan gav ut denna sin berömda roman om fortsättningskriget fick den ett blandat mottagande och en del kritiserade den för att inte vara tillräckligt fosterländsk. Den ansågs vara respektlöst realistisk.

Det var på den tiden då man bättre insåg allvaret i litteraturens kraft.

Idag ser vi den som en hyllning just på grund av hur nyanserad och oförskönad den är.

Vårt land har blivit bättre på att behandla svåra kollektiva frågor. Vi behöver inte försköna och gömma undan vår historia på samma sätt som tidigare.

Inbördeskrigets sår lämnades oläkta under årtionden. Även om landet stod enat redan i Vinterkriget så fanns det ett grundläggande jobb kvar att göra ännu 100 år efter det att grannar och medmänniskor tog till vapen mot varandra.

Allt handlade inte fullt ut om fria val, varken för nationen, organisationer eller människor. Omständigheter spelade en stor roll.

Varför ville till exempel Fredrik Feldt här i Karis göra revolution? Han var min föregångares och mentors, Maarit Feldt-Rantas farfars far, gift med en släkting till mig. Jag vill bara lyfta fram följande: vi kanske kan närma oss en förståelse om vi börjar med att ta in faktumet att han som barn såldes på auktion.

Låt de orden sjunka in. “Som barn såldes på auktion.” - inte som en vara utan som en del av den tidens socialskydd och omhändertagande, men ändå.

Med sådan bakgrund ser du garanterat annorlunda på samhället än om du är uppvuxen i ett välfärdssamhälle.

Alla är vi barn av vår tid. Det betyder inte att allt kan förlåtas, men det kan skapa förståelse.

Det sker verkligen stora förändringar från en generation till en annan. När min mamma föddes hade familjen bara utedass de första åren. När jag föddes var videobandspelaren en nyhet och det fanns bara trådtelefon. Ni är första generationen som vuxit upp online med smarttelefoner, med allt som hör där till. Och följande generation kommer tycka att ni växte upp som på stenåldern.

Bästa vänner, på tal om nätet…

Vår tid har en skenbar individualism.

Vi har så unika flöden och spellistor. Men vi har fattat våra val utifrån vad vi matats med av gemensamma algoritmer, algoritmer som ofta har en uppgift över alla andra: att fånga och behålla vår uppmärksamhet. 

De kunde ha andra uppgifter, som att snabbt hjälpa oss att styra upp sammankomster ansikte mot ansikte. Men det vore förstås inte lika lukrativt.

Det gemensamma intresserar allt färre och det är ett problem. Civilsamhället och föreningslivet är en av Finlands styrkor. Men föreningar har allt svårare att hitta frivilliga krafter. På samma sätt har politiska partier för varje val svårare att fylla sina kandidatlistor. Den vanligaste anledningen till att folk inte kandiderar är tidsbrist.

Men hur mycket tid skulle inte frigöras om vi slet oss loss från slöscrollandet?

Om ni ska komma ihåg en sak från detta tal, förutom nämnda auktion som jag tror är svår att glömma, så är det följande uppmaning: 

Slå vakt om er uppmärksamhet! Den är värdefull.

Lika mycket som vi funderar på vilken näring vi ger vår kropp borde vi fundera på vad vi matar själen med, för att tala med filosofen Simone Weil.

Er uppmärksamhet är värdefull. Det ni ser på, lyssnar på, det matar ni er själva med. Den information ni delar med er av digitalt är en handelsvara. Ge den ifrån er så medvetet som möjligt.

Världen slåss verkligen om er uppmärksamhet.

En talesman för en av de stora digijättarna har sagt att en av deras största konkurrenter är sömnen, alltså att folk väljer en tillräcklig nattsömn istället för mer tid vid skärmen.

Och såklart det kan vara mysigt och rätt med till exempel tv-seriemaraton, unna er det på jullovet om ni känner för. Låt det bara vara ett medvetet val vad ni ägnar er tid åt.

På tal om tid och paradoxer: å ena sidan har vi en stresskultur där tid för många är en bristvara, å andra sidan upplever många tristess. Ensamhet är en av våra folksjukdomar, en lömsk sådan som förstärks av individualismen.

Låt mig citera tidigare nämnda Maarit Feldt-Ranta:

”Alla kan faktiskt göra någonting för en medmänniska, om så bara en liten, liten sak. Som att hälsa eller fråga hur det går. Redan ögonkontakt eller ett leende kan rädda en ensam människas dag”.

Låt inte skenet bedra. Även den som ser ut att känna alla kan sakna en nära vän. Och den som ser ut att vara ensam kan ha en ovärderlig vänskap med någon och därutöver trivas med att vara själv.

Något som förebygger ensamhet är förstås gemenskap. Här spelar kulturen en stor roll. Och idrotten likaså - så vi får önska BK fortsatta framgångar i europaspelet.

Mer dystert på kultursidan. I dag har det ordnats en stor demonstration mot nedskärningarna i kulturen, kallad Stoppa saxarna.

Kulturen är en ekonomisk kraft med tillväxtpotential, men viktigare är ju att kulturen har något ovärderligt. Den kan beröra. Då passar det bra med ett till citat av Maarit, när vi nu är i Karis, något som hon sade i samband med sitt sommarprat som blev hennes offentliga avsked:

“Det är det allra finaste man kan göra som människa – beröra och bli berörd. Jag tror faktiskt att det är en av meningarna med livet.”

För att beröra behöver vi bejaka mod, vi måste våga ut ur vår bekvämlighetszon.

Maarit betonade också tacksamhet över den jämlikhet som byggdes upp i Finland och gav henne möjlighet att studera, trots att hon kom från, som man säger, enkla förhållanden. Hon hörde till de första som fick gå grundskolan i Finland. Sådant vi idag tar för givet. Det var på 1970-talet.

Idag håller avgiftsfri utbildning på andra stadiet på att bli en självklarhet, speciellt då nedskärningshotet avvärjdes i år, förhoppningsvis en gång för alla.

Nu är risken dock att fler utestängs från högskoleutbildning då studerandes ekonomi försvagas och studier blir mer och mer lånebaserade. Det äventyrar jämlik rätt till utbildning, men det är ingen naturlag att utvecklingen ska gå i den riktningen. Vi har som sagt demokrati.

Bästa vänner,

Tänk hur inte bara Finland utan även världen förändrats på det globala planet under Finlands 107 år av självständighet. Då Finland blev självständigt fanns det bara tre självständiga länder i Afrika, idag är de över 50, och det fanns bara sex självständiga länder i Asien. Idag är även de över 50.

Flest stater grundades på 1960- och 70-talet, 67 stycken. Lätt att komma ihåg.

Det här handlar förstås om frigörelsen från kolonialismen. Vars spår och följder finns kvar i globala orättvisor och ekonomiska maktstrukturer än idag.

Tänk på hur välfärdssamhället här i Finland tog form under årtionden som följde efter krigsslutet.

Vi tänker lätt att välfärdsstaten byggdes upp och sen rullade det på, men att det gick lite upp och ned med de ekonomiska konjunkturerna. Jag vill säga en sak: utvecklingen sedan år 2000 är underskattad.

Spädbarnsdödligheten har sjunkit, risken att som vuxen dö i cancer eller annan allvarlig sjukdom har minskat, antalet självmord har minskat sedan millenieskiftet. Mycket har blivit bättre också på senare år.

Finland får toppoäng i mången statistik, vilket vi kan vara stolta över. Men vi har en bit kvar till hållbarhet, såväl ekologisk som ekonomisk och social.

Vi har vidare en skamfläck som vi måste åtgärda och förbygga vad gäller våld i hemmet. Vi får inte mer än 70/100 poäng i jämställdhet i FN:s statistik trots att vi hör till världens mest jämställda länder. Familjeledighetsreformen som gjordes av Sanna Marins regering har haft positiva följder, men mer behövs. Mycket mer.

Därför är det ledsamt att en del tycker att vi ska tala mindre om dessa problem. På männens dag morrade vissa om att vi ser för negativt på män och manlighet nu för tiden, att bara de negativa sidorna får synlighet.

Jag tänkte, som man säger här i Karis: På riktigt!?

Ta bara huvudrollsinnehavare och filmhjältar: majoriteten är män.

I börsbolagens ledning: klart mest män.

I riksdagen: det börjar jämna ut sig, men fortfarande manlig majoritet och det har aldrig varit andra vägen.

Av de mest lyssnade artisterna på Spotify är de flesta män. Taylor Swift toppade förvisso listan i år och ifjol, och är faktiskt mest streamed totalt, men hon utgör ett undantag som bekräftar regeln där på första platsen. Tar vi de elva senaste årens topp 5 placeringar har vi alltså 55 platser totalt och av dessa är 46 män och 9 kvinnor.

Jag älskar musik, och kom ihåg: den musik en hör i er unga ålder, den får särskild betydelse. Här i Karis uppvuxna Tommy Tabermann skrev träffsäkert:

”Niin kauan kuin kuulet sen laulun ja sinua polttaa, niin kauan olet onnellinen”

Och att fira Finland i sådan här inramning, med så här fin samvaro, det är också lyckligt. Att marschera med extremhögern som en representant för ett regeringsparti valt att göra imorgon, det är inte att hylla Finland. Det är bara lågt.

Vi ska ta fasta på det som förenar oss, inte det som skiljer oss åt. Vi behöver varandra. I hemmet, i skolan, på jobbet, i samhället, i Finland, i Norden, i Europa, i världen.

Vad vår tid verkligen behöver är hopp. Det föds genom delaktighet och aktivitet. Hopp och glädje skapas också genom omtanke och snälla handlingar i det vardagliga livet. Ta hand om er själva och ta hand om varandra och er omgivning. Och bejaka tacksamhet över vårt älskade Finland.

Jag tackar för äran att hålla festtalet och önskar er alla en riktig glad självständighet!