Vårt bröllop bekräftade kärlek och väckte tankar
Johan & Katarina 6.7.2024. Foto: Christoffer Relander
Vårt bröllop bekräftade kärlek och väckte tankar
KOLUMN
Västra Nyland 12.7.2024
Det har hänt att jag kallat Katarina min fru eftersom det känts som att vi varit ett äkta par då vi utgör familj och står stadigt tillsammans i kärlek sedan länge. Inget ont i sig om ordet sambo, men vi har båda upplevt det som för lätt för att beskriva vårt förhållande. Nå, nu behöver vi inte fundera mer på ordvalet. Förra lördagen gifte vi oss och firade bröllop. Både ceremonin och festen på Diktens och sommarens dag, samtidigt vår tionde årsdag, blev en fantastisk upplevelse som samtidigt väckte många funderingar om äktenskapets roll i vår tid. Frågor om relationen blev samtidigt frågor om livet och vår kultur.
Då vi förlovade oss var tanken att gifta oss senare i livet och nu blev det av. Allt började med beslutet. Varför? I korthet för att bekräfta kärleken, styrka den, manifestera och fira den. Sedan kom förberedelser av alla de slag. Låt oss börja med det mest formella. Hindersprövningen gick smidigt, men att hitta en vigselförrättare som kunde svenska och var tillgänglig en lördag eftermiddag i juli krävde några extra brev.
Vi hade vigsel i vår trädgård. Enligt Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata (tidigare magistraten) ska vigsel förrättas med bland annat orden ”syftet med äktenskapet är att bilda en familj för familjemedlemmarnas gemensamma bästa och för samhällets bestånd”. Vi nämnde för vår vigselförrättare att det där med att bilda familj redan är uppfyllt. Till vår lycka använde hon i stället ett fint formulär som Sofi Oksanen har skrivit.
I all planering uppstod ett slags balansgång mellan konventioner och det personliga. Mellan traditioner och utveckling. Rättesnöret blev att vara äkta mot oss själva och sprida glädje. Detaljerna var oändliga, vissa viktigare för den ena, andra för den andra. Samtidigt finns det omständigheter som inte de mest minutiösa förberedelserna kan påverka. En sådan faktor är vädret. På den punkten hade vi tur. En annan gäller jobbet. På den punkten var läget nog krävande då riksdagen helt exceptionellt sammanträdde ännu i juli. Dagarna innan kändes det som om hela journalistkåren ringde med anledning av avvisningslagen.
Min svensexa gick i praktiken av mellan två krävande arbetsinsatser, vilket inte förtog något av vänskapens omtanke. Både svensexa och möhippa var i vårt fall exempel på traditioner som utvecklas i sund och kreativ riktning. De visar också att ett bröllop som kulminerar den stora dagen handlar om mer än bara en dag. Det handlar om övningar inför det överraskande dansnumret. Om fina tal. Om slutstädning. Om brudparet och den stora gemenskapen. Om förhållningssättet till varandra. Om minnen för livet.
Eftersom jag vet att det brukar intressera så kan jag berätta att ja, vi valde båda att behålla våra efternamn. Kulturellt är det fortfarande så att kvinnan får mest frågor om namnbyte, mannen i princip aldrig.
Johan Kvarnström
Riksdagsledamot (SDP)
Raseborg