ÖPPET BREV TILL ANDERS ADLERCREUTZ

ÖPPET BREV TILL ANDERS ADLERCREUTZ

Publicerat på Facebook 24.9, här för ett slags dokumentation.

Bästa Anders, ärade minister, partiordförande och kollega i riksdagen,

Jag skriver detta till dig för att du är den i regeringen som jag har allra högst tankar om. Det finns mycket gott att säga om dig. I korthet handlar det om att du är värdeliberal och väldigt kunnig. En fin människa och en otroligt skicklig politiker. Kanske är det just därför som jag riktar mig till just dig och ditt parti. Kanske är det just därför som jag känner mest besvikelse, rent av sorg, över just din inställning till att fortsättningsvis upprätthålla en regeringskoalition med Sannfinländarna.

Det tragiska känns extra starkt nu då det bevisligen har gått precis som många varnade för: att oavsett regeringens formella linje och dokument så fortsätter Sannfinländarna med en retorik som ger rasismen grogrund, som avhumaniserar sexuella minoriteter och attackerar fri media på ett sätt som är extra farligt då det sker från representanter för ett regeringsparti, särskilt då det sker från ministerposter. Det är så här attacker mot minoriteter normaliseras. Den dagen då vi slutar lyfta frågan, den dagen då du inte ställs frågan hur du kan godkänna allt detta, ja den dagen har hatet normaliserats fullständigt. Jag vägrar ge upp och frågar därför en gång till: hur kan du låta detta ske? Var går gränsen, finns det någon gräns för er?

Du fick i helgen en variant av denna fråga om var gränsen går. Du besvarade den med att räkna upp regeringens viktigaste uppgifter: balansering av ekonomin, arbetslivets utveckling och satsningar på utbildning, forskning och utveckling. Jag är förstås frestad att bemöta varje punkt skilt för sig ingående, men det vore att gå med på ditt försök till byte av samtalsämne. Frågan är ju inte hurdan politik du föredrar på olika områden utan hur du kan prioritera högerpolitik på dessa områden framför upprätthållandet av de mest grundläggande värderingarna. För dessa trampas det på i praktiken, oavsett vad du eller statsminister Orpo säger om regeringens officiella linje. Du vet att politik är mer än vad som står svart på vitt på ett papper. Det handlar också om vad till exempel finansministern skriver svart på vitt på sociala medier. Det handlar om hurdana förebilder landets ledare är. Vilka signaler som skickas ut.

I och för sig finner jag även en del saker som står i era formella dokument ytterst oroväckande, som att ni ska vara med om att backa från förra periodens beslut om papperslösas rätt till vård.

Det är skrämmande att tänka: Hur upplevs det för de som utsätts för rasism att vi årligen behöver en diskussion om hur regeringen riktigt förhåller sig till rasism och arbetet mot rasism? Du har vid ett par tillfällen sagt att statsministern kan behöva ta en allvarlig diskussion med Sannfinländarna, och i helgen sade du att de borde ta en diskussion i sin egen riksdagsgrupp om vad regeringssamarbete innebär. Tror du med handen på hjärtat att de kommer att förändras, att de kommer att byta linje, ändra stil? Är din förhoppning att de ska lägga band på sig perioden ut så till den grad att det hela inte blir för pinsamt för er? Vore allting acceptabelt om ni bedömer att ni på något sätt kan sitta kvar med hedern i behåll?

Riikka Purra är ställföreträdare för Finlands statsminister. Då den sannfinländska utskottsordföranden Mauri Peltokangas i höst upprepade sina skriverier om att det är trevligt att besöka ett ställe där det inte syns kameler eller flygande mattor och inte hörs Mogadishu-dialekt blev han påhejad av Purra. Det var inte tal reprimander, inte ens en antydan om krav om ursäkt, tvärtom. Detta är ju bara ett exempel av väldigt många, men detta i sig borde räcka för en ansvarstagande värdeliberal person att säga stopp på riktigt, inte bara småprotestera lite och ändå fortsätta tillåta det hela. Sådant här är allvarligt. Sådant här möjliggör ditt parti att sker från regeringsmaktens sida.

På kommande har vi misstroendeförklaring mot minister Tavio. Ni antyder att ni kommer att rösta för förtroende eftersom det är en regeringsfråga. Endast då fallet Junnila inte var en regeringsfråga kunde ni delvis rösta emot förtroende. Men är inte denna inställning i sig ohållbar för försvarare av våra mest grundläggande värderingar? Att rösta emot attacker mot mänskliga rättigheter endast om det inte får några följder?

Ditt andra huvudargument, att Sannfinländarna försöker stjäla uppmärksamhet från andra frågor, innehåller förstås ett korrekt påstående. Ur detta följer dock inte att det är moraliskt att trycka på JA-knappen då vi röstar om regeringens eller sannfinländska ministrars förtroende. Så länge de grundläggande värderingarna attackeras är det inte fel att hålla fokus på det problem som sannfinländsk regeringsmedverkan innebär och den enorma risk som detta har för hela samhällsklimatet. Att inte ge dem den uppmärksamhet de söker vore också att normalisera deras utspel. Problemet är alltså inte att det skrivs och diskuteras om deras utspel. Det är deras utspel som är problematiska och borde få alla värdeliberalas varningsklockor att ringa en gång för alla.

En del inom SFP har fört fram skademinimeringsargumentet: alltså att det är bättre att SFP är med i denna regering för att göra politiken lite mer human. Detta argument skulle ha lite mer taktisk kraft om det inte vore för faktumet att regeringen står och faller med SFP:s medverkan.

Därtill förekommer ett strategiskt argument om att det vore värre om Sannfinländarna fick samla krafter i oppositionen. Det finns en rädsla för att de i sådana fall kunde bli statsministerparti efter följande riksdagsval och då göra ännu större skada. Detta argument är starkt i teorin, men i världen finns det exempel som visar att makt och inflytande inte per automatik drar ned på högerpopulismens stöd. Istället finns det en fara i att anständighetens gränser förskjuts, att narrativet ändras och systemet justeras till deras fördel.

Sedan finns också argumentet om att problemet är att Sanna Marin och Petteri Orpo inte kom överens och att det därför inte fanns alternativ efter riksdagsvalet 2023 då Centern cementerade sin plats i oppositionen. För det första prövades aldrig det rödblå alternativet i regeringsförhandlingar. Socialdemokraterna blev aldrig kallade. För det andra är detta i vilket fall som helst inte en moraliskt hållbar anledning att kompromissa om sådant som värdeliberala partier aldrig borde kompromissa om eller skäl nog till att tillåta vad som helst från ministrar och sopa det under mattan med “allvarliga diskussioner”. Låt sonderingarnas process ha sin gång istället. Hellre får det bli krävande för sonderaren än för minoriteter och hela vår kultur.

Så jag tror helt enkelt inte på något av dessa argument. Det vore för nedstämmande om du på riktigt är så mån om högerns ekonomiska politik och arbetslivspolitik att det balanserar upp allt det avskyvärda som nu sker. Det får inte vara så illa. Så vad handlar det om egentligen? Övermäktig press från flera håll i samhället? Rädslan för att över tid inte ses som en pålitlig samarbetsspart? Att dra en gräns utifrån sina mest grundläggande värderingar kan inte skada ens anseende i seriösa betraktares ögon. Jag försöker på riktigt förstå detta, än så länge förgäves. Jag förstår argument för högerpolitik, men jag förstår inte hur värdeliberala till höger kan gå med på denna ändring av vår politiska kultur. Riktningen är xenofobisk.

Jag håller förstås inte med dig om att endast denna regeringskoalition kan balansera ekonomin eller utveckla arbetslivet eller göra rätt satsningar på utbildning. Tvärtom. Du känner till oppositionens kritik. Utan Sannfinländarna finns det förstås andra områden på vilka politiken i större utsträckning kunde föras på ett sätt som även ditt parti önskar, som klimatpolitiken och invandringspolitiken. Men låt oss för resonemangets skull anta att du hade rätt. Det skulle ändå inte vara värt allt det som nu offras. Jag vet att du står för anständighet och att du för dig exemplariskt. Så varför möjliggöra en normalisering av ett avhumaniserande språkbruk från andra ministerposter?

Det här handlar i grund och botten om de utsatta och inte om dig (eller mig för den delen), men du har makt att påverka hur de påverkas (och jag ska sköta min del). Du kan gå till historien som den som på riktigt stod upp för mänskliga rättigheter i både ord och handling då det behövdes som mest i modern tid i Finland. Då det var som svårast eftersom det krävde att du svalde stoltheten och fick kritik från stora delar av det politiska högerfältet. Även till höger skulle värdeliberala ändå tacka dig storligen. Du kan påverka Finland starkt och engagerat. Vi alla andra får sedan kompromissa om sådant som det faktiskt är moraliskt hållbart att kompromissa om.

Vänligen,

Johan