Festtal, juhlapuhe: Ekenäs socialdemokrater - Tammisaaren sosialidemokraatit 120 år/vuotta

Simon Bergman, Johan Kvarnström, Nils-Johan Englund.

23.4.2022, Fyren, Ekenäs, Tammisaari.

Ärade festdeltagare, bästa kamrater, 

Arvoisa juhlaväki, hyvät toverit,

Tänk: 120 år. Det är en tidsrymd som innehåller hyllkilometer efter hyllkilometer av världshistoria och en totalt omvälvande samhällsutveckling, enorma förändringar. Och samtidigt finns de bestående värderingarna som är lika viktiga nu som då allting startade för den socialdemokratiska  arbetarrörelsen här i Ekenäs.

Många av er kan föreningens historia som rinnande vatten och kan säkert rabbla upp årtal och milstolpar om ni så skulle bli väckta mitt i natten. Jag vill ändå vi tillsammans tänker oss in i hur det hela började. Alf-Erik Helsing skriver i 100-års historiken att arbetarföreningen i Ekenäs föddes bland ull och spånor.

Pionjärerna var textilarbetare, snickare och timmermän. Många flyttade hit i slutet av 1800-talet då här uppstod nya arbetsplatser, som Ekenäs Yllevarufabrik och Pojoviks klädesfabrik. Det började med textilfabriker mindre än ett stenkast härifrån, eller rättare sagt med alla arbetare.

Monet heistä olivat suomenkielisiä. He saivat täällä työpaikan, mutta heitä odotti myös kohtuuttoman pitkiä työpäiviä ja -viikkoja. Heitä kohtasi osittain vihamielisen porvarillisen yhteisön, ja ennen kaikkea kriittinen asuntopulaa. Ha tapasivat kuitenkin myös muutamia sosialistisia ystäviä, joiden kanssa he yhdessä perustivat kaksikielisen työväenyhdistyksen, heidän sosiaalinen turvapaikka ja väline poliittisiin tavoitteisiin kuten äänioikeus ja kohtuullisia työolosuhteita.

Grundandet skedde 15 år innan Finlands självständighet. Och deras mål då, deras tanke om att alla ska ha samma möjligheter till ett gott liv och frihet, har bestått. Det är en röd tråd som löper genom föreningens 120 års historia och består av kamp för jämlikhet, utveckling och demokrati. Och i varje tid förs kampen utifrån vad som krävs för att bevara uppnådda rättigheter och ständigt sträva framåt. 

Med tanke på att bostadsbristen och trångboddheten var det första stora problemet som mötte arbetarna i staden är det bara så perfekt både konkret och symboliskt att vår partiavdelning med tiden kommit att driva Folkan med en betydande mängd förmånliga hyreslägenheter.

Föreningen bidrar, tack vare trogna eldsjälar, till en bostadspolitik som ligger i tiden, som det skulle behövas mer av i övriga samhället. Det senaste exemplet handlar om hållbarhet. Folkan blir det första fastighetsbolaget i staden som installerar solpaneler på höghustaken, vilket med rätta uppmärksammats stort i lokalpressen.

Många problem av idag är globala, men lösningarna kräver också lokala insatser.

Bästa vänner,

Vår förening har en spännande historia, och det har funnits organisatoriska förändringar som vi kunde prata hela kvällen om. Det har grundats parallella avdelningar, klubbar, sektioner, nya föreningar runt om i trakten. Det har funnits verksamheter i olika former i Bromarv, Tenala, Snappertuna, Skogby, Leksvall, Österby, och det har varit kommunalorganisationer i olika former, och ibland en tvåspråkig verksamhet, ibland olika föreningar för finska och svenska. Och kommunsammanslagningar. Mest strategiskt avgörande har för själva verksamheten varit att de aktiva i ett tidigt skede beslöt sig för att bygga Folkets hus.

Det som började med att några kamrater en gång i tiden började samla in pengar genom bland annat danskvällar har lett fram till att vi idag är en ekonomiskt stark förening. Men vägen har varit svår.

Verksamheten slogs i spillror i och med inbördeskriget 1918, och det efterföljande Fånglägerhelvetet i Dragsvik. Drygt 20 år senare stod Finland däremot enat då Stalins Sovjet startade Vinterkriget, ett krig som många av Ekenäsföreningens medlemmar inkallades till. En del stupade, fler sårades. Och Folkets hus skadades av ryska bombningar. Utmaningarna var av sådant slag som många av oss lite yngre har svårt att föreställa sig.

Men de här årens händelser dyker upp i våra tankar då vi nu i realtid följer med Putins Rysslands avskyvärda anfallskrig mot Ukraina.

Jag minns morgonen den 24 februari i år, då vi vaknade upp till de hemska nyheterna. Jag deltog i partistyrelsens möte, där vi givetvis snabbt enades om att kraftfullt fördöma invasionen, och sörjde över att Europa på 2020-talet ska gå igenom ett krig av ett slag som kontinenten redan haft nog av under 1900-talet.

Att en suverän stat anfaller en annan är ett undantag som bekräftar regeln om att konflikter numera är av annat slag, som inbördeskrig, drogkrig och terrorism. Men vårt östra grannland leds på ett förgånget sätt, lever kvar i en sovjetisk destruktivitet som inte har en hållbar framtid utan krampaktigt håller fast vid en nostalgisk illusion om fornstora dagar. De var aldrig fornstora i positiv mening eftersom där aldrig rådde frihet, tvärtom.

Även om Ryssland gått över gränser flera gånger tidigare så är den här invasionen så omfattande och ond att den säkerhetspolitiska miljön förändrades över en natt för hela Europa, inte minst Finland. Vi måste göra allt vi kan för att aldrig anfallas igen. Folkets hus skadades av bombardemang. Men bomber ska aldrig få falla över Folkan.

Att stå stilla innebär nu att gå bakåt. Vi hade en slags tyst överenskommelse med Ryssland. Vi blev en permanent del av väst, men upprätthöll en militär alliansfrihet, bidrog som buffertstat till att minska spänningarna samtidigt som hela den globaliserade världen, inklusive Ryssland, ingick i allt större ömsesidigt beroende. Våldet som maktmedel skulle tyna bort. Istället gick det precis tvärtom. Och reaktionerna blir därefter, av nödtvång.

Bästa vänner, jag säger rakt ut till er: det ska mycket till, ske någonting ytterligare radikalt oförväntat för att Finland inte ska anhålla om medlemskap i Nato innan sommaren är här på allvar.

Hyvät ystävät, prosessi on kesken, päätöstä ei ole tehty. Ajankohtaisselonteon ja eduskuntakeskustelujen perusteella voimme kuitenkin todeta, rehellisesti, että mikäli mitään täysin odottamatonta ei tapahdu, niin Suomi hakee Nato-jäsenyyttä ennen koulujen kesäloma alkaa.

SDP:n puoluevaltuusto päättää puolueen kannasta sotilaalliseen liittoutumiseen ylimääräisessä puoluevaltuuston kokouksessa, joka pidetään toukokuussa. On selvää, että SDP on valmis tekemään ne ratkaisut, jotka parhaiten takaavat Suomen turvallisuuden.

Nu vet jag, bästa vänner, att det i festtal lätt blir så att man blickar bakåt, och blickar framåt utifrån nuläget och ofta överskattar de händelser som just då är högaktuella. Men i den här situationen har jag svårt att se hur vi inte vore mitt inne i historiskt betydelsefulla veckor vad gäller Nato-frågan.

Det är också av särskild vikt för vår rörelse hur arbetsmarknaden utvecklas. Vi har de senaste åren sett en oroväckande utveckling på grund av arbetsgivarsidans initiativ och steg bort från övergripande överenskommelser som gett förutsägbarhet och stabilitet tidigare. Vi behöver alltjämt allmänt bindande avtal. För 100 år sedan firade föreningens kamrater 8 timmars arbetsdag. Utvecklingen fortsatte sedan i positiv riktning. Men nu ser vi alltså stora orosmoln. Vad händer med vårt välfärdssamhälle om avtalssamhället inte håller?

En sak är säker, vi står på arbetstagarnas sida, och vi värnar om ramverk för hur alla parter förhandlar och kommer överens. Vi är öppna för trepartssamarbete. 

Hyvät ystävät, SDP on aina kannattanut sitä, että asioista sovitaan yhdessä. Tästä pidämme kiinni. Puolueessamme on valmiutta siihen, että Suomessa palataan keskitetympään sopimusjärjestelmään. Sosialidemokraatit haluavat Suomeen palkkatasa-arvo-ohjelman, jolla turvataan pienipalkkaisten julkisen sektorin alojen palkkoja pidemmällä aikavälillä.

Bästa festpublik, nu vet jag vad ni väntar på, vad ett festtal behöver. Namn! Det finns en risk att börja nämna folk, för alla man inte nämner kan känna sig försummade. Men ni ska alla veta, att varje medlem, varje liten insats är viktig och har bidragit till att föreningen hållits livskraftig så här länge. Ett kollektivt TACK till alla.

Låt oss nu ser var vi står! Och nämna vid namn…

Idag har föreningen aningen färre medlemmar än år på nacken. Likväl är vi starka. Representationen i Raseborgs stadsfullmäktige är för föreningen fyra ledamöter, inklusive II vice ordförandeposten som vår ordförande Mats Lagerstam innehar (Mats som också sitter i FSD:s styrelse bland annat).

Och i stadsstyrelsen har vi Camilla Grundström som I vice ordförande, och Ulf Heimberg som medlem. Därtill flera duktiga personer i nämnder, sektioner och interkommunala organ, som Yngve Romberg, Monika Fagerholm, Seppo Lintuluoto, Ilta Hämäläinen, Marianne Isaksson-Heimberg, Kari Mäkikara, plus, verkligen inte att förglömma, tvärtom är det historiskt: Petra Baarman som fullmäktigeledamot och styrelsemedlem i nya välfärdsområdet. Samt då att jag själv sitter i riksdagen och partistyrelsen.

Och så de i Folkans bolag som skapar förutsättningarna, Timo Puumalainen, Rauno Kousa och Bernt Mannström och som disponent Hans Mattsson.

Om vi då backar lite. Jag såg en bild från föreningens 60-års middag. Och jag tänkte att det vore minst sagt intressant att veta vad gästerna K.A. Fagerholm och Anna Bondestam talade om över ett glas cognac till kaffet i Ekenäs 1962. 

Och vidare tänker jag på hur viktigt det var att Folkets hus såldes och nya Folkan byggdes och stod klar 1978. Många är de vi har att tacka för detta, men Gösta Sjöholms roll var om jag förstått historien rätt helt central.

I historiken finns ett foto på styrelsen från 1982, och visst är det en sammansättning som gjort oerhört mycket för föreningen över tid. Förutom Sjöholm ser vi där Rune Westerlund, Hans Matsson, Göran Sveholm, Torsten Gabrielsson, Håkan Enberg, Sven Sahlberg, Sig-Britt Sahlberg och Fjalar Wiberg.

Sedan lite senare på 80-talet hände det äntligen! För första gången i sin historia fick Ekenäsföreningen en representant i Finlands riksdag i och med Lauri Metsämäkis inval. Det var våren 1987, några dagar innan min 1-årsdag. Och under 90-talet kom Lauri också att leda vårt partidistrikt och sitta med i partistyrelsen.

I slutet av 80-talet och då vi kommer in på 90-talet når kvinnor i föreningen också valframgångar på nya sätt. Förutom nämnda Sig-Britt Sahlberg blir också Asta Seppänen, Margareta Puiras och Jaana Tasanko invalda i fullmäktige.

Och det var nu föreningen hade som flest medlemmar. 1995 var de 196 till antalet. Idag är vi ungefär hälften av det.

Med det nya millenniet, 2000-talet, fick föreningen förstärkning i form av ambassadör Ralf Friberg som flyttade med Britt-Marie till Ekenäs och blev en stark profil i stadsfullmäktige och överlag i Ekenäs och sedan Raseborgs kulturliv. Dessutom ryckte han in som föreningens ordförande i ett kritiskt skede. Trots att många nämnts nu är det bara en bråkdel av de som ens på senare tid suttit på viktiga poster och gjort betydande insatser.

Det är ändå så, att alla vi människor kommer och går, men idéer och värderingar består. Och de bär frukt om de förverkligas och utvecklas i institutioner. Ekenäs socialdemokrater - Tammisaaren sosialidemokraatit är en sådan.

Den uppstod då en viss industrialisering ägde rum här, och det är naturligt att vi alltid haft och har en positiv inställning till nya etableringar och arbetsplatser.

Trakten har sett en industrialisering som kunde ha varit större utan högerns rädsla, och vi har delvis sett också en avindustrialisering som slagit hårt mot många arbetare och staden. Samtidigt uppstår nya ersättande verksamheter, det är viktigt och bra, även om de inte sysselsätter lika många som den traditionella industrin.

Sysselsättningen i Finland har för övrigt nått en rekordnivå i början av året. Minns ni alla stora rubriker om den glädjenyheten? Nej, just det, de skrevs inte ut stort. Det passar inte in i det dominerande borgerliga narrativet att socialdemokraternas politik gett resultat. Men siffrorna talar för sig. Det är väldigt tur att vi inte vidtog nedskärningar under coronapandemin, att vi satsar mer på stöd än tvång för att hjälpa arbetssökande och utsatta.

Vi tror på krav och ansvarstagande, men kraven ska vara rimliga i förhållande till var och ens möjligheter. Vi ska fortsätta åtgärda flitfällor, men det går att göra på bättre sätt än att ta av de människor som redan kämpar med en omöjlig ekvation i sin vardag, som står i den långa kön till matutdelningen för att få allting att gå ihop.

Vi lever i en värld där den rikaste procenten av jordens befolkning har dubbelt så stor förmögenhet som 7 miljarder människor. Där världens tjugo rikaste män äger lika mycket som alla kvinnor i hela Afrika.

Det handlar inte bara om ekonomisk ojämlikhet, det handlar om makt och inflytande och är ett fenomen som skadar demokratin globalt. Vi lever i en värld som behöver socialdemokrati. Tänk globalt, agera lokalt, är en klok devis.

SDP behövs. Vår förenings medelålder stiger, medlemsantalet sjunker. Men vi får starkt stöd i val.

Vi anpassar verksamheten.

Vi söker nya sätt att återspegla och kanalisera folkviljan, för att förbättra livet, att lösa problem, stora som små. Att bidra till en konstruktiv politik, en saklig diskussion, ett faktabaserat beslutsfattande med huvudet kallt och hjärtat varmt, präglat av våra värderingar om jämlikhet och solidaritet.

Avslutningsvis, ett extra STORT tack till alla föreningens hjältar. De som kokar kaffe, de som ställer upp med att köra tältet till torget, som delar ut valbroschyrer, sätter upp valreklam, de som agerar som bakgrundskrafter, de som tar ansvar för Folkan, de som lägger grunden för synligheten. De som skapar förutsättningar för den politik som bidragit starkt till att bygga upp välfärdslandet Finland och fortsätter utvecklingen. Vi kan vår historia, vi vet var vi kommer ifrån, och vi siktar alltid framåt. Kampen fortsätter!

Stort Grattis till 120 åriga föreningen!

Tack för mig. Det var en ära och glädje att få hålla festtalet.

Kiitos. Tack