Spänningar och stabilitet - Mina tankar om Nato och Finland

Johan Kvarnström (SDP).

Republikens president och Finlands statsminister, samt utrikesministern och försvarsministern och flera andra ministrar, och en klar majoritet av riksdagsledamöterna stödjer idag ett finländskt Natomedlemskap och bedömer att det skulle stärka landets säkerhet. Enligt gallupundersökningar är en klar majoritet av folket av samma uppfattning. Därtill har vårt lands experter tagit fram en redogörelse om det förändrade säkerhetspolitiska läget som förvisso inte innehåller förslag, men som i sak lyfter fram att ett Natomedlemskap skulle stärka stabiliteten på sikt och ha diverse fördelar. Vi ledamöter i lite olika utsträckning och omfattning hört experter i frågan. Den information, de analyser och bedömningar vi då har fått är inte till alla delar offentlig information. För egen del kan jag på ett väldigt allmänt plan konstatera att kontentan av det jag fått höra i dessa sammanhang talar för ett medlemskap. Allt i detta stycke är konstaterande av fakta, inte ännu ett ställningstagande.

Centrala argument för ett medlemskap är välkända i dessa dagar. Därför fokuserar jag nu främst på invändningarna mot ett medlemskap som förekommit i den seriösa delen av diskussionen. Jag tar upp de två invändningar som sticker ut som de mest övergripande och allvarliga, samt fyra andra. Därefter berättar jag om min ståndpunkt, som förvisso präglar all text som nu följer.

1. Tankar om två huvudsakliga invändningar mot ett medlemskap

1.1. Att vi skulle öka risken för kärnvapenkrig

Den första av de två stora invändningarna mot ett Natomedlemskap är, enligt min uppfattning, följande: 

Att ett medlemskap skulle öka spänningar på sikt och därmed öka risken för krig, med kärnvapenkrig som den största övergripande risken, en risk som förverkligad till sin omfattning skulle äventyra hela mänskligheten och därför vara till och med viktigare än Finlands säkerhet.

Jag håller med om att största vikt måste läggas vid att undvika och förebygga riskerna för krig överlag och särskilt risken för kärnvapenkrig i världen och att vi aktivt bör dra vårt lilla strå till stacken av kärnvapennedrustning hur litet det än är och göra allt vi kan för att gynna fred och diplomati. Däremot hittar jag inte övertygande argument eller belägg för att alliansfrihet är bästa alternativ för att minimera riskerna för kärnvapenkrig i det läge som nu råder.

Här gäller det att skilja på spänningar och stabilitet. Redan i Statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse (2020:31) står att läsa att “Natos och Förenta staternas ökade verksamhet och närvaro i de baltiska länderna och i Polen har ökat stabiliteten i Östersjöregionen.” Denna redogörelse är enhälligt godkänd av riksdagen. Vi anser alltså inte att de baltiska ländernas Natomedlemskap är till skada för stabiliteten, tvärtom. Det förefaller alltså som om det som ökar spänningar på kort sikt kan öka stabiliteten över tid, enligt den bedömning vi i Finland enats om i analysen av de baltiska ländernas Natomedlemskap.

Kan spänningarna öka även på lång sikt genom att Natomedlemskap? Ett svar kan vara omöjligt att slå fast med säkerhet, men för det första hittar jag inte hållbara argument för det och för det andra är det av vikt att fokusera på vad som förebygger krig snarare än att hålla blicken fäst på en skala av spänningar. Påståendet att spänningarna ökar också över tid med ett medlemskap verkar grunda sig på tyckande och magkänsla. Eftersom den ryska björnen morrar då vi säger Nato förstår jag den spontana tanken att medlemskap ökar spänningar, men de grundliga bedömningar som finns talar för att chansen att morrandet stannar vid morrande är störst genom medlemskap.

Enligt statsrådets Redogörelse om förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön (2022:19) skulle Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap höja “tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet” vilket bedöms öka “stabiliteten i området på längre sikt”. Jag utgår från att ökad stabilitet minskar riskerna för kärnvapenkrig. Stabilitet står alltså över spänningar. Hellre spänningar och stabilitet än mindre spänningar och mindre stabilitet (som betyder större risk för krig). På sikt är det ändå troligt att ökad stabilitet minskar spänningar. 

Kan de ovan nämnda bedömningarna vara felaktiga? Denna fråga är svår att besvara då vår potentiella angripare Ryssland agerar enligt annan logik, eller utifrån andra premisser, än vi, och gör det på ett sätt som ur vårt perspektiv är fullständigt irrationellt. Hur kan vi då rationellt sluta oss till hur Ryssland agerar i olika situationer? Vi måste konstatera att vi aldrig kan veta sådant med säkerhet. Vad vi kan göra är att se hur det har gått och går för andra grannländer till Ryssland och vi kan enligt bästa förmåga göra en helhetsbedömning utifrån en mängd expertutlåtanden och en bred samhällsdebatt.

1.2 Att vi inte skulle gynna freden

Den andra huvudsakliga invändning mot ett medlemskap är enligt vad jag har uppfattat “att vi bidrar till problemet snarare än lösningen i världen då vi tror på upprustning och avskräckning genom kärnvapen och stärker betydelsen av försvarspolitiska allianser och försvårar arbetet för kärnvapennedrustning.”

Jag är den första att beklaga att frågor om försvarsallianser har aktualiserats. Vi önskade inte detta läge, tvärtom har Finland gjort allt som försvarspolitiskt alliansfri “buffertstat” för att minska spänningar. Finland har också sett en trygghet i att ha handelsutbyte med Ryssland (vilket vi nu betalar dyrt för). Det var som en tyst överenskommelse där vi hölls alliansfria och Ryssland skulle utvecklas demokratiskt och hållas fredligt. Att en suverän stat anfaller en annan med en total invasion uppfattades också som någonting som hör till det förgångna. Dagens väpnade konflikter är av annat slag. Putins krig är ett undantag som bekräftar regeln. Ett undantag som vi måste ta på allvar i egenskap av grannland.

Vårt läge innebär att vi nu oavsett Nato skulle satsa mer på vårt försvar, möjligtvis ännu mer om vi skulle stå utanför. En del argument från den fredsrörelse jag högaktar och delvis anser mig ingå i handlar om att vi inte kan rusta för krig om vi vill ha fred. Detta är en djup evighetsdiskussion. I korthet: En förutsättning för nedrustning är ändå en ömsesidighet, att vi trappar ner tillsammans systematiskt och stärker andra samarbeten och relationer med varandra. Att en fredlig demokratisk stat ensidigt skulle avveckla sitt försvar då den diktatoriska grannen begår bestialiska attacker på ett annat grannland vore oansvarigt. Jag säger det med sorg, jag önskar att situationen vore så fredlig att jag kunde stå på barrikaderna och ropa efter nedrustning här. Däremot ropar jag gärna högt ut att Ryssland borde avveckla sin vapenmakt.

Att Nato endast handlar om avskräckning genom kärnvapen och inte är till hjälp i konventionell krigföring är ett förekommande argument som starkt tangerar denna punkt. Det antyder att kärnvapen är det enda centrala med ett medlemskap. Det stämmer ändå inte. Det är sant att USA:s militära makt och kärnvapenarsenal utgör grunden för avskräckning. Men det finns en mängd militära och försvarspolitiska fördelar med ett medlemskap som inte handlar om kärnvapen. På detaljnivå vill jag inte motivera detta, eftersom jag tar det säkra före det osäkra då jag är lite osäker på vilka delar av den information jag fått som är offentlig och vilka delar som är hemliga.

Jag har i mina tankar sökt efter en symbolik för det läget vi är i och funnit endast en halvbra. Natomedlemskap är som ett vaccin som kan ge biverkningar, men skyddar mot allvarlig sjukdom. En risk för riktigt ödesdigra biverkningar finns, men den är minimal. I den bästa av världar behövs inget vaccin, sjukdomen är utrotad och ingen behöver få biverkningar av vaccin. Det är dit vi strävar Men just nu är sjukdomen allt annat än utrotad. Den sprider sig i Europa, på drygt tusen kilometers avstånd från Finland och källan är vårt östra grannland. Sjukdomen heter krig. Vi har försökt förebygga den enligt bästa förmåga, men likväl sprider den sig och vi rekommenderas ta vaccin. Samtidigt ska vi fortsättningsvis fokusera på att stärka hälsan och förebygga sjukdomar och hindra virus från att uppstå och få spridning. Pacifismen som fenomen tar ett steg bakåt av nödtvång efter att över tid ha tagit flera steg framåt. Krig har ur ett historiskt perspektiv blivit ovanligare i världen. Men vad vi är tvungna att stärka är försvaret. Till skillnad från Putin ska vi aldrig anfalla. Krishanteringar av den typ vi redan utan medlemskap deltagit i kan och bör granskas kritiskt, det gäller även framöver.

2. Tankar om fyra andra invändningar

2.1 Vad vore alternativet? Svaret som ges av de seriösa kritikerna av ett medlemskap är att vi istället borde fördjupa samarbetet med olika parter som Sverige, USA (och därmed Nato) och Storbritannien samt påverka EU:s utveckling inom försvarspolitiken. Med andra ord skulle vi gå närmare Nato ändå, vilket till viss del försvagar många argument mot ett medlemskap, om än inte alla. Att i detta geopolitiska läge ta ett steg bort från existerande samarbeten torde vara uteslutet alternativ för alla som värnar om Finlands säkerhet.

2.2 Hur mycket förändrades den 24 februari 2022? Ett förekommande argument mot ett medlemskap är att allt minsann inte förändrades i och med invasionen av Ukraina, att Ryssland alltid utgjort ett existentiellt hot mot Finland. Jag vidhåller att förändringen är av enorm betydelse, vilket redogörelsen om det förändrade läget bestyrker. Annekteringen av Krim och andra handlingar från Rysslands sida under 2000-talet var givetvis minst sagt allvarliga, men att så här fullskaligt attackera en suverän stat är någonting helt annat.

2.3 Då vapnen skramlade sade vissa att de varit emot ett Natomedlemskap, men anser att Finland ska gå med om Ryssland faktiskt anfaller Ukraina. Då tänkte jag att jag inte håller med. Om Natomedlemskap ses som en försäkring ska den skaffas innan det brinner nere på gatan. Vi måste lita på vår valda linje, tänkte jag. Idag förstår jag tanken betydligt bättre. I boken Vakaus vaakalaudalla från 2017, som jag plockade upp i början av mars, skriver flera kunniga personer med en kritisk inställning till ett Natomedlemskap. I regel har de väldigt goda argument. Det finns ändå ett förbehåll med i mångas ståndpunkt: alliansfriheten bör fortsätta om ingen grundläggande förändring sker. En sådan har nu skett, dessvärre. Då det brinner i ens eget hus är det för sent att skaffa försäkring. Men då en pyroman härjar i trakten gäller det att förbereda sig. Frågan är förstås om ens förberedelse provocerar pyromanen, men inte får han ändå tillåtas bestämma huruvida vi skaffar försäkring eller hurdant släckningssystem vi håller oss med.

2.4 Många utrikes- och säkerhetspolitiskt kunniga personer jag känner har lyft fram att alla alternativ inte har utretts likvärdigt och tillräckligt. Speciellt inte i den kompletterande redogörelsen. Det stämmer delvis, men den valda linjen kan försvarad då bedömningen är att inget alternativ till Nato i nuläget kan fylla samma funktion, inte spela samma roll. Att då utvärdera fler alternativ jämsides kunde bli missvisande.

3. Mitt eget förhållande till Natofrågan

För det första måste jag berätta varför jag tidigare har kritiserat Natomedlemskap (samarbetet har varit en omfattad självklarhet) och förespråkat alliansfrihet. Förklaringen har redan antytts. Det beror på övertygelsen om att världen i stort behöver nedrusta och fokusera på helt andra saker än vapen och tänka i andra termer än de militära. En sådan utveckling måste ändå som sagt ske i globalt samarbete. Grovt förenklat: om alla våra grannar vore lika goda vänner som Sverige så skulle vi inte behöva ett väldigt starkt försvar eller söka skydd i en försvarspolitisk pakt. Utvecklingen har periodvis gått i rätt riktning. Det har alltså funnits en tyst överenskommelse - som Ryssland nu ensidigt har brutit.

Jag har ansett att Finlands linje har varit den rätta och argumenterat mot medlemskap. Samtidigt har jag också bland annat marscherat mot USA:s krig i Irak och varit ytterst kritisk till kriget i Afghanistan (innan vilket Natos artikel 5 faktiskt aktiverades i och med 9/11 trots att det ofta sägs att ett Natoland aldrig anfallits) och jag känner till hur civila dödades i bombningar i Jugoslavien. Lägg till att USA:s demokrati fått sig en törn med högerpopulismens frammarsch samtidigt som Natolandet Turkiet bombat civila till den grad att Finland slutat exportera vapen till landet men utan att Nato protesterat. Jag är emot bombningar av civila, är emot en övertro på våld som medel för att lösa konflikter oavsett vilket subjekt det handlar om.

Sedan är det en sak att ventilera kritik till höger och vänster som medborgare. En annan att axla ansvar som riksdagsledamot. Vi kan inte äta kakan och ha den kvar. Det finns bara tre knappar vid vår plats i salen: JAA, EI, TYHJÄ. I socialdemokraternas partistyrelse och i riksdagsgruppen och i utskott och i plenums debatter nyanseras och fördjupas frågorna givetvis. Jag har lyft frågan om principer för vapenexport och frågor om kärnvapen, samt poängterat att det framför allt är Rysslands agerande som nu försvårar kärnvapenkontrollen, inte Finlands försvars- och säkerhetspolitiska vägval.

I slutändan handlar det ändå om ja eller nej.

4. Mitt val, mina tårar och en dröm om fred

Om ingenting nytt framkommer eller läget inte väsentligen förändras kommer jag att trycka JAA. Att statsledningen som sitter inne med allra mest information förespråkar lösningen väger tungt. Alla expertutlåtanden spelar likaså en roll. Allt jag läst i ämnet, böcker, artiklar och pamfletter har påverkat beslutet som jag funderat på varje dag sedan morgonen den 24 februari.

Den morgonen fällde jag några tårar för att vi igen hade krig i Europa, då jag såg bilden på en barnfamilj som sökte skydd i tunnelbanan. Sedan torkade jag tårarna och bestämde mig för att vara fokuserad för att som riksdagsledamot göra mitt bästa i situationen framöver. Huvudet kallt, hjärtat varmt. Medveten om att mina väljare, för att inte tala om mina politiskt närmaste, inte är eniga i frågan, att jag också i denna fråga, speciellt i denna, måste tänka bara på vad som gynnar stabiliteten bäst, inte låta mig påverkas av annat än goda argument och relevanta poänger och perspektiv för fred.

Och ja, då jag ser vart det barkar ser jag det också som ett egenvärde att samstämmigheten blir så stark som möjligt, att vi i stort bibehåller den konsensus vi har haft i säkerhetspolitiken i Finland. Om moralen skulle kräva skulle jag avvika, men så är nu inte fallet, enligt min bedömning. Att vi inte är helt eniga utgör inget problem för demokratin. Så här i efterhand uppskattar jag stort de politiker som önskat se en ansökan, men som respekterat samförståndet i de mest grundläggande säkerhetsfrågorna och kompromissat för konsensus. 

Det demokratiska är tydligt i hela vår process även om vi inte har en folkomröstning. Här är det inte, som i Ryssland, fråga om en enmansshow. President och statsminister meddelade sin ståndpunkt tillsammans. Partierna behandlar frågan och framför allt den folkvalda riksdagen. Vi kommer med största sannolikhet att anhålla om medlemskap i Nato och jag hoppas att Sverige gör detsamma och att det nordiska samarbetet stärks och spelar en viktigare roll i framtiden.

Korkar jag skumvinsflaskan då vi skickar in ansökan? Nej. Är lösningen en lättnad eller någonting betungande också för en som röstar ja? Svår fråga. Jag kan hålla flera bollar i luften samtidigt i tankarna, acceptera blandade känslor i en fråga som i sak är mångfasetterad. 

Det är sorgligt att vi är i den här situationen med krig i Europa. Det är tragiskt med våld i Ukraina. Beklämmande med Rysslands krav på att länder som Sverige och Finland inte själva ska få välja om de går med i Nato eller inte. Det är beklagligt att vi verkligen behöver uppdatera vår säkerhetspolitik. Det är ledsamt att det strategiskt stora måste ske i krishanteringens takt (även om processen fungerat och försett oss med tillräckligt mycket information och tid att tänka). För mig var det ledsamt att ta del av bedömningen att ett Natomedlemskap är oförenligt med undertecknande av det internationella avtalet om kärnvapenförbud. Jag ville ju alltid att Finland skulle underteckna. Samtidigt är det givet att vi inte i nuläget heller har kunnat göra det, och två Natoländer är till skillnad från oss med som observatörer.

Det glädjande är att vi som land nu har stort samförstånd och stark handlingskraft. Att landet som slets blodigt itu i inbördeskrig i början av sin självständighet också nu står enat, precis som fallet var då Stalins Sovjetunionen inledde Vinterkriget. Att vi inom demokratin har rum för avvikande åsikter ändrar inte på detta. Processen fungerar. Respekt finns med.

Det är inspirerande att det nordiska samarbetet kan utvecklas, att vi tillsammans kan skapa en enhet som starkt för fram diplomati, hållbarhet och mänskliga rättigheter då vi snart troligtvis är två till som formellt har samma försvarspolitiska hemvist.

Men hur det känns är inte avgörande. På ett personligt plan kan den frågan vara välkommen och viktig. Som stat är Finland pragmatisk i denna typ av frågor. Allt handlar om vad som är nödvändigt. Vad som bedöms bäst för säkerheten. Den bedömningens absoluta slutfas är inledd. 

Varför har vi socialdemokrater då hållit inne med våra ståndpunkter så här länge? För en del av oss för att samla så mycket kunskap som möjligt (nej, analyser om det förändrade läget har per definition inte kunnat inhämtas tidigare), för andra har det varit viktigt att invänta partifullmäktiges beslut som slår fast partiets linje. En stor majoritet av riksdagsgruppen har dessutom legat lågt för att stärka säkerheten. Med detta menar jag att om vi alla tutat ut en ståndpunkt så fort som möjligt hade pressen på vår partiordförande och statsminister vuxit, men att hon kunde vänta till den 12 maj var bra för processen med Sverige. Att vi håller jämna steg med vårt västra grannland är i sin tur i allas intresse. Ett statsministerparti måste tänka först på landet, inte partiet. Det här är inte läge för att plocka poäng.

Viktigast nu är ändå att få fred i Ukraina. Att Ryssland inte förstör landet och berövar det dess självständighet. Att vi stödjer Ukraina så mycket vi kan. Att våldet inte eskalerar utan avtar och försvinner. Vi har nog med utmaningar att lösa utan krig. Och fred är alla goda tings förutsättning.

Jag kan inte veta att jag har rätt, men jag vet att jag inte fattat beslut lättvindigt utan gjort mitt bästa för att göra en klar bedömning. Jag kan inte uttrycka det hela som att jag nu vore ivrig och lättad. Vad jag vet är detta:

Att gynna freden genom att försöka öka stabiliteten utifrån ett läge som aldrig borde ha uppstått - det är min avsikt då jag ger mitt samtycke till Finlands ansökan om medlemskap i Nordatlantiska fördragsorganisationen.

Johan Kvarnström

Helsingfors, 13 maj 2022