Hur tryggas rätten till vård på svenska bäst?

”Den stora frågan inom vården, också på svenska, är att sektorn borde få både tillräcklig finansiering och arbetsro.” - Johan Kvarnström

Förra veckans VN-kolumn - Viime viikon kolumni Västra Nyland-lehdessä: 

Hur tryggas rätten till vård på svenska bäst? 

8.12.2023

(Redaktionen ändrade rubriken till ”Kompetenscenter är symbolpolitik”)

Regeringen reserverar en miljon euro för “kompetenscenter” vid Raseborgs sjukhus och Borgå sjukhus. Även om detta är en mycket liten del av statsbudgeten är det någonting som engagerar stort här i Västnyland, speciellt bland svenskspråkiga. Det är förståeligt då vård på svenska är långt ifrån en självklarhet idag. Frågan är livsviktig. Frågetecknen är likväl många i detta skede. Hur länge ska utvecklingsprojektet pågå? Bara nästa år eller hela valperioden? Varför just denna märkliga modell för denna i sig väldigt goda sak?

Och vad ska dessa kompetenscenter göra? Ett nyckelord hittills har varit servicekedjor. Enligt 33 § i lagen om ordnandet av social- och hälsovården är det Västra Nylands välfärdsområde som ska stödja utvecklandet av de svenskspråkiga social- och hälsovårdstjänsterna i hela landet.

Den arbetsgrupp för vård på svenska som sammankallades år 2019 kom fram till att detta exempelvis kan betyda att “inom ramarna för uppdraget producera modeller och material för att definiera de svenskspråkiga servicekedjorna och tjänstehelheterna för alla välfärdsområden”.

Gruppen ansåg att uppdraget kräver “resursering, substansagenda och samarbete med både regionala och riksomfattande aktörer inom forskning, utbildning och utveckling avgörande.”

Varför ska frågan om servicekedjor då drivas av två kompetenscenter vid två enheter som lyder under HUS just nu? Är det inte möjligt att själva frågan, språkliga rättigheter och vårdkedjor på svenska, kunde försvaras och utvecklas bättre med krav på och resurser till de som enligt lagen bär ansvar för saken?

Gick Orpo eller Purra i regeringsförhandlingarna endast med på en liten engångssatsning? För det kan väl inte handla om att maximera den regionalpolitiska effekten och ge bilden av att ha räddat två sjukhus även om den egentliga vårdverksamheten vid dem inte får pengar alls? Om att flytta fokus från att svångremmen dras åt?

Vilka förslag för vård på svenska har då sakkunniga på området gett? Ett sådant expertorgan är Svenska Finlands folkting som inför regeringsförhandlingarna inte föreslog några kompetenscenter. Förslagen var istället bl.a. inrättandet av en enhet för språkliga rättigheter vid social- och hälsovårdsministeriet, tillsättandet av en nationell delegation av experter och en utvärdering av nationalspråksnämnderna i de tvåspråkiga välfärdsområdena.

Kompetenscenter är symbolpolitik - på gott och ont. På gott eftersom ett utvecklingsprojekt kan göra nytta. På ont för att ansvarsfördelningen blir otydlig och projektet riskerar skicka ut fel signaler. Med det sistnämnda avser jag att det hela kan skapa bilden av att detta med språkliga rättigheter är ett projekt och att detta kan flytta fokus från de två välfärdsområdena (Västra Nyland och Egentliga Finland) som enligt lagen har bestående specialuppgifter i anknytning till det svenska språket.

Den stora frågan inom vården, också på svenska, är att sektorn borde få både tillräcklig finansiering och arbetsro. Som konstateras i vår resolution från Finlands svenska socialdemokraters kongress: på motsvarande sätt som regeringen Marin beviljade vården mer medel under pandemin borde regeringen Orpo reagera på den kris som nu hotar närservicen runt om i landet.

Vården får mer pengar i socialdemokraternas skuggbudget som också tar starkare fasta på primärhälsovård, förebyggande insatser och långsiktighet. Det finns alltså rättvisa alternativ till regeringens politik, även med mindre skuldsättning.

Johan Kvarnström

Riksdagsledamot (SDP)

Raseborg