I ABL: Regeringsprogrammet är faktiskt inte allt – därför vore regeringssamarbete med Sannfinländarna ett tyst godkännande

Det är sant att regeringsprogrammet avgör. Det avgör mycket, men inte allt. Politik är mycket mer än propositioner och budgetbeslut. Därför är det inte tillräckligt för ett liberalt parti att säga att det är omöjligt att ingå i en regering “som för sannfinländsk politik”. Eller rättare sagt: det är oklart vad det innebär. För hur mycket du än håller fast vid principerna, hur stora segrar du än lyckas med i regeringsförhandlingarna så är politik när allt kommer omkring mycket mer än de formella besluten.

Ett konkret exempel: Soinis abortmotstånd fanns inte inskrivet i Sipiläs regeringsprogram, men han förde en sådan politik, tilläts föra en sådan politik. Sådana exempel lär vi se fler av om Sannfinländarna sitter i nästa regering.

För politik är också mer än formella beslut, det är diskussionsklimat, sätt att föra politik, att statuera exempel, det är kultur. Det är ministrar som leder ministerier helt operativt på ett sätt som inte detaljstyrs genom regeringsprogram. Politik är symboler, signaler och psykologi. Ledarskap. Förebilder. En funktionsduglig regering måste också hålla ihop, jobba som lag. Ett regeringssamarbete med Sannfinländarna vore därför ett tyst godkännande av en del av deras politik.

Hur som helst: för oss socialdemokrater har det länge varit klart att vi inte kommer att sitta i samma regering som Sannfinländarna. Som jag skriver i en tidigare artikel: vi inför inte blockpolitik för att vi håller fast vid våra mest grundläggande värderingar.

Inom SFP har debatten gått het då motsvarande besked uteblivit – på gott och ont. Frågan är inte helt svartvit. Hur skador kan minimeras och hur de egna frågorna kan drivas är en mångfasetterad fråga och därtill kommer tidsperspektivet, handlar det om vad som är bäst denna period eller i längden? Det är vidare förstås också en skillnad på om Sannfinländarna vore statsministerparti, eller som nu ett troligt finansministerparti. Tröskeln måste vara ännu högre för alla liberala om högerpopulistiska partiet skulle axla ledarskapet.

En skillnad från fallet med SDP är att både Sannfinländarna och SFP är högerpartier, det förra är dock konservativt i värdefrågor, det senare liberalt. Skillnaderna mellan partierna är förstås fler i många sakfrågor. De är i ett avseende som natt och dag, i ett annat ligger båda som sagt till höger på en traditionell vänster-höger axel. Tidigare var Sannfinländarna inte ett lätt parti att placera på en sådan, numera råder inget som helst tvivel.

Högerpartiernas gemensamma nämnare finns i ekonomifrågor. Frågan är om det kommer att väga tyngre än värdefrågor, vilken dimension av politiken är viktigare för Samlingspartiet som är först ut med att försöka bilda regering och med största sannolikhet (ur ett historiskt perspektiv kommer att) lyckas?

Idag, fredag 14.4.2023, skickar regeringssonderaren Petteri Orpo (Saml) ut sitt frågebatteri till riksdagspartierna. Det är högintressant att se vilka frågorna är, hur de är formulerade och också vilka frågor och perspektiv som inte får plats. Kommer svenska språkets ställning att nämnas? Hurdan tyngd signalerar frågorna att klimat- och miljöpolitiken får?

Kristdemokraterna signalerar lågmält och sakligt att de gärna skjuter fram klimatmålen. Något som Sannfinländarna skrikit om hela förra perioden. KD:s potentiella vågmästarroll har fått förvånansvärt lite fokus i debatten nu. Om Orpo väljer en borgerlig konstellation behövs också det lilla partiet och det är delvis på samma linje som Sannfinländarna i klimat- och EU-frågor.

I sådana frågor har Samlingspartiet mer gemensamt med SDP. Så hur ställer vi oss till regeringsförhandlingar? Givetvis öppet, som de valsegrare vi är. Givetvis principfast, som vårt tydliga budskap i valet var. Vi vägrar godkänna nedskärningar i utbildning och social- och hälsovård och ska absolut inte ta från de mest utsatta i samhället, särskilt inte i dessa tider. Därtill är det självfallet att vi håller fast vid klimatmålen, och på den punkten är Samlingspartiet i varje fall på program- och festtalsnivå på samma linje. Oppositionspolitiken under förra perioden förorsakar ändå en del frågetecken.

Det socialdemokratiska fältets huvudsakliga budskap är att vi ska gå i opposition och ta ny fart, bygga vidare med det politiska programmet som förnyas och den nya ledning som väljs på nästa partikongress. Samtidigt som högerpartierna får axla ansvar och försöka infria sina löften. Speciellt för ett partis väljare väntar stora besvikelser.

Nu ska processen ha sin gång. Vi svarar på frågorna utifrån våra program och linjedragningar. Exakt hur diskuterar vi utifrån ett förslag på måndag med riksdagsgruppen och partistyrelsen. Senare nästa vecka klarnar sedan hur Orpo agerar. Inledningsvis kan vad som helst hända, kanske flera kallas till förhandlingar parallellt.

Det lutar åt höger, det är uppenbart för alla, men allt kan hända. En sak är dock säker: vi håller fast vid våra principer och grundläggande linjedragningar, en del av dem är sådana där vi tänker ganska lika som Samlingspartiet. Det gör vi dock inte när det kommer till nedskärningspolitik av det brutala slaget. Få se vad som väger tyngst för Orpo och Samlingspartiet.

Johan Kvarnström
Riksdagsledamot (SDP), partistyrelsemedlem
Raseborg