Kolumn: Finlandsbilden fläckas och värderingar viftas undan under regeringens skandalsommar
Finlandsbilden fläckas och värderingar viftas undan under regeringens skandalsommar
Kolumn i Västra Nyland 21.7.2023
Oavsett vad en tycker om nya regeringsprogrammet står det nu tydligt klart för alla hur politik är så mycket mer än formella dokument. Regeringen Orpo har inlett minst sagt svajigt och redan innan ett första lagförslag blivit klart har skandaler avlöst varandra. Detta på ett sätt som föranlett skadlig publicitet för Finland internationellt och här hemma förskjutit anständighetens gränser.
Jag skrev redan under pågående förhandlingar att den liberala minoriteten i Ständerhuset måste beakta att en regerings inflytande är något mer än bara dess program. Att politik är kultur, debattklimat, att föregå med gott exempel. De valde tyvärr att prioritera sin ekonomiska linje och arbetslivspolitik framför de grundläggande värderingarna. Statsministern har varit öppen kring detta och motiverat det med att alternativet (läs: socialdemokraterna) vore uteslutet på grund av skatter och skuldsättning. Jag har som bekant mina invändningar mot den ståndpunkten.
Det centrala nu är att priset för Orpos och SFP:s val är väldigt högt vad gäller samhällsklimat. Vad gäller moral. Det hela har också gått så långt med rasismfrågor och nazistflirtar att en del av Finlands näringsliv och exportföretag har slagit larm. Rasistskandaler i samklang med hårt åtstramad invandringspolitik sänder helt fel signaler. Finland måste kunna bättre.
Först hade vi case Junnila, där näringsministerns nazismskämt och samröre med extremhögern ledde till en exceptionell omröstning. Det anmärkningsvärda var att SFP inte gav honom förtroende. Däremot gick det bra att ge hela regeringen grönt ljus. Junnila avgick ändå självmant och ersattes av skandalomsusade Rydman som tidigare kickats från samlingspartiets riksdagsgrupp. Som sannfinländsk minister har han däremot samlingspartiets förtroende.
Sedan var det det här med statsministerns ställföreträdare, finansminister Purra. Hon vägrade först att ta avstånd från sina gamla avskyvärda skriverier. Sedan fördömde hon endast våldet. Med långa tänder kom till slut ett nej till rasism, men det överskuggades av en hårt formulerad tweet kort därefter. Republikens president hann behöva påpeka att det vore bra om regeringen tydligt tog avstånd från rasism. Sådan har diskussionen blivit. Den handlar om huruvida regeringen visar tumme ned eller inte till rasism då anti-rasism borde vara en självklarhet. Finland måste kunna bättre.
Vi har utmaningar att tackla, från säkerhetspolitik till klimat och miljö, från vårdkris till ekonomi. Fokuset borde ligga där, men det är omöjligt med sannfinländarna i regeringen. Därför gjorde Sanna Marin rätt i att inför valet vara tydlig med att SDP inte kan sitta i samma regering som sannfinländarna. Med facit i hand var det klokt.
På grund av allt som hänt sedan senaste förtroendeomröstning krävde oppositionen enhälligt att riksdagen borde sammankallas under sommarpausen. Talmannen Halla-aho, som viftat bort skandalerna som en “psykos” var av annan uppfattning. Han hade haft större press på sig om också SFP hade vågat instämma i oppositionens krav.
Det diskuteras en del om huruvida media borde ha granskat sannfinländarna mer kritiskt tidigare. För egen del kan jag säga att jag som Arbetarbladets chefredaktör direkt lyfte fram Halla-ahos bloggtexter då han valdes till partiledare 2017. Han har än idag varken raderat eller bett om ursäkt för rader som att en nordisk socialdemokrat är "universums lägsta kräldjur”. Finland kan bättre.
Johan Kvarnström
Riksdagsledamot, SDP
Raseborg