Vårdgarantin viktig för att åtgärda vårdkrisen
Vårdgarantin viktig för att åtgärda vårdkrisen
Västra Nyland 25.10.2024
På tisdagen debatterade vi social- och hälsovårdsfrågor i riksdagen. Diskussionen inleddes med statsminister Orpos upplysning som tyvärr inte lovade välfärdsområdena någon hjälp alls i detta svåra läge. Högerpartierna i regeringen håller fast vid att inte ens bevilja områdena tilläggstid för att få ekonomin på fötter. Däremot har regeringen beviljat sig själv tilläggstid i den ekonomiska politiken. Tid är överlag en försummad faktor i politiken. Det som sparar på kort sikt kan bli dyrare i längden.
Då vi betänker att en av de största målsättningarna inom vården i Finland är att flytta tyngdpunkten från den dyra specialistvården till förebyggande arbete och primärhälsovård så behövs det tid och satsningar. Vårdgarantin på två veckor har ändå inte fått vara i kraft mer än ett år då regeringen tänker förlänga den tillbaka till tre månader. Det är något som vi socialdemokrater tar upp kampen mot såväl i riksdagen som i välfärdsområdena.
Det här var en av sakerna jag tog upp i mitt anförande i tisdags. Dessutom betonade jag att den svenskspråkiga servicen lider i tider av sparkrav och centraliseringar. Nedskärningar i vården drabbar svenskan skoningslöst. Dessvärre svarade minister Juuso (Sannf) inte på min fråga hur regeringen reagerar på att de språkliga rättigheterna äventyras då social- och hälsovårdstjänsterna försvagas. För det gör de. Ur vårt västnyländska perspektiv är det fatalt att HUS-sammanslutningen planerar - och delvis börjat - att köra ned verksamheter vid Raseborgs och Lojo sjukhus ännu mer. Som om det inte var illa nog med beslutet att förlossningsavdelningen i Lojo ska stänga.
Högern har tre standardfraser: allting är förra regeringens fel, vi gör korrigeringar och vi lägger mer pengar på vården. Men i kontakten med EU berömmer regeringen vårdreformen och Finansministeriet säger att dagens problem vore värre med den gamla modellen; omständigheter med inflation har nämligen förändrats märkbart sedan reformen godkändes. Vad gäller “korrigeringar” avses tvärtom försvagningar, som just försvagad vårdgaranti och sämre personaldimensionering som tar pengar från områdena. Att finansieringen ökar i absoluta tal är också irrelevant då den minskar i förhållande till behovet och åtgärder som vidtas förvärrar läget.
Det är egentligen sjukt att det i en sektor med personalbrist och snabbt växande behov pågår samarbetsförhandlingar. Det stärker inte direkt branschens attraktionskraft. Regeringens arbetslivspolitik med en lönegropsmodell som bland annat vårdarfacken motsätter sig förbättrar heller inte läget, tvärtom. Och så var det ju det där med tidsperspektivet. Betänk: Inom tio år behövs ungefär 200 000 nya vårdare. År 2050 är antalet 80-åringar i Finland tre gånger fler än i dag. Utifrån det är det märkligt att välfärdsområdena inte kan få ett eller två års tilläggstid för att undvika förhastade nedskärningar.
Johan Kvarnström
Riksdagsledamot (SDP)
Raseborg