En socialdemokrati i tiden - då det rättvist gröna är rött

Johan Kvarnström (SDP).

En socialdemokrati i tiden - då det rättvist gröna är rött

https://sorsafoundation.fi/sosialidemokratia-2020-luvulla/

Under 2020-talet avgörs om målet om maximalt 1,5 graders uppvärmning globalt uppnås. Det är en helt avgörande fråga för mänskligheten och biodiversiteten. Jag ser det som självskrivet att en socialdemokrati i tiden har rättvis omställning som huvuduppgift detta decennium. Jag hoppas kunna förklara varför det här är en nödvändig konsekvens av de grundläggande socialdemokratiska värderingarna, samt ur ett finländskt perspektiv se till vilka utmaningar vi har som rörelse i vår kamp för att förverkliga målet.

Kan socialdemokratins värderingar ge svar på frågor som klimat och migration eller står arbetarrörelsen nödvändigtvis splittrad under det paraply av traditionella arbetarfrågor som en gång förenade oss?

Jag är övertygad om att socialdemokratin inte bara kan bidra utan är en absolut nödvändighet för stabilitet och utveckling också i vår tid.

Demokrati. Solidaritet. Jämlikhet. Utveckling. Det är enligt min uppfattning socialdemokratins fyra grundpelare. Hållbarhet är gemensam nämnare för alla, takkonstruktionen om ni så vill. En grovt förenklad version av socialdemokratin låter den beskrivas som en politik med jämlikhet som mål och reformism som medel. För klimatpolitiken ger jämlikhetstanken då stöd för en ambitiös linje medan reformismens tålmodiga takt som brukar vara en styrka över tid riskerar bli en last under ett decennium som kräver snabba beslut med mycket tekniska element, beslut som dessutom påverkar livsstilar och identiteter som många i arbetarrörelsen omfattar.

Klimatkrisen är en jämlikhetsfråga eftersom den drabbar ojämnt och eftersom lösningarna behöver förenas med hållbarhet genom jämlikhet. Den är också en jämställdhetsfråga då kvinnor, framför allt i låginkomstländer, drabbas hårdast av global uppvärmning.

Miljön och SDP - några utgångspunkter

Just nu utvinner vi i världen cirka 70 procent mer naturresurser än vid millennieskiftet och vår population har sedan dess ökat med några hundra miljoner människor. Det är ett par av många utgångspunkter då vi diskuterar våra värderingar under årtionde fram till 2030 - året då vi ska ha nått de globala målen för hållbar utveckling.

Agenda 2030 har varit en central utgångspunkt för SDP:s programarbete de senaste åren. Och det tål sägas: både politiska programmet och principdeklarationen som godkändes 2020 tar klimatkrisen och rättvis omställning på största allvar. Detsamma gäller regeringen Rinnes/Marins regeringsprogram.

Likväl måste konstateras att vi inte över hela fältet är en klimatpolitisk rörelse. Den ambitiösa linjen har segrat av nödvändighet, men kvar finns tvivel och skepsis. Dessa element har snarast kulturella förtecken, för få håller längre fast vid att miljö och arbetstillfällen utesluter varandra.

I diskussioner om arbetarrörelsens tillstånd har jag ofta fått höra en hänvisning till Tage Erlanders (1901-1985) ord om vikten av att lyssna till rörelsen. Det finns bara ett problem: dagens rörelser finns, men i huvudsak inte som partimedlemmar. Det här gäller bland annat just miljö- och klimatrörelsen. Då vi inte längre är en stor folkrörelse på samma sätt som förr måste vi i större utsträckning spegla våra beslut och riktlinjer utifrån våra grundläggande värderingar.

En ekosocialdemokrati

Allvaret kan inte understrykas nog. Flera graders global uppvärmning är på sikt oförenligt med organiserade civilisationer. I förhållande till det hotet har reaktionerna världen över varit minst sagt otillräckliga. I princip alla existerande länder och system har misslyckats. De bevingade orden om “historiens slut” hävdade att den marknadsekonomiska liberala demokratin stod utan utmanare efter kalla krigets slut. Samtidigt har klimatförändringarna med rätta kallats historiens största marknadsmisslyckande.

Så, hurdant system, hurdan politik behövs i denna tid och vilken roll spelar socialdemokratin? En av de största tänkarna i klimatfrågan är enligt min uppfattning Naomi Klein. Hon konstaterar att industrisocialismen har utgjort en katastrof för miljön, men att en gränslös kapitalism bär huvudsaklig skuld för klimatkrisen och att länder med starkt socialdemokratisk tradition har några av världens mest visionära miljölagstiftningar.

“Därav kan vi dra slutsatsen att socialismen inte nödvändigtvis är ekologisk, men att däremot en ny form av ekosocialdemokrati, som är ödmjuk nog att lära av ursprungsfolken vad gäller plikten gentemot framtida generationer och att allt liv är sammankopplat, tycks utgöra mänsklighetens bästa chans till kollektiv överlevnad.”

(Naomi Klein, I lågor - ett brandtal till världen för en green new deal, 2020, Ordfront, Stockholm, s.247)

Jag känner många partikamrater som kan omfatta citatet ovan, och jag känner många som fnyser åt ett prefixet “eko”. Denna kluvenhet är förståelig. Människor förenades i arbetarrörelsen för att förverkliga frågor om bland annat goda arbetsförhållanden, jämlik rätt till utbildning och en jämnare fördelning av resurser. Till en början uppstår det då en intern splittring då agendan byts ut i politiken, till frågor om klimat och migration. Då de tydliga alternativen plötsligt heter De gröna och Sannfinländarna står vi där mittemellan och ger ett spretigt intryck. Inget ont om en gyllene medelväg, en sådan kan vara motiverad i många fall och det är inget självändamål att vara en av två motpoler. Men det gäller att vara relevant för lösningarna. I grund och botten hänger frågorna som socialdemokratin uppstod kring - fred, hälsa, utveckling, jämlikhet - starkt samman med frågorna som dominerar idag. Vårt alternativ behövs akut.

Om vi är gröna nog finns inget behov av miljöpartier. Exempelvis Sveriges socialdemokraters ambitiösa klimatpolitik är en av orsakerna till att Miljöpartiet där är ett marginellt parti som främst spelar roll för blockpolitiken utifrån frågan om partiet klarar spärren på 4 procent i riksdagsval. (Det gjorde för övrigt inte Miljøpartiet de grønne i norska stortingsvalet 2021 trots att frågor om klimatet och oljan stod i centrum.)

Och om vi bevisligen kan genomföra en omställning som är rättvis hela vägen, saknar högerpopulisterna grogrund i oro och rädsla och känsla av utanförskap och beskyllningar. Det här kräver att vi ytterligare konkretiserar kompensationsmodeller och fastställer tydliga kriterier och tidtabeller för omställningen, för stöd för utebliven inkomst, för omskolning, för ut- och infasning.

Pandemin och statens roll som vägvisare

Coronapandemin har visat att väldigt stora ändringar kan göras om viljan finns, människor är redo att anpassa sina liv och staten att leda. Det här gäller oavsett om vi är eniga om de restriktioner som vidtagits. Vi kan i varje fall enas om att de anpassningar och de ekonomiska satsningar som vidtagits hade ansetts omöjliga innan viruset slog till. Vi kan förstås försöka dra lärdomar för klimatkrisen ur coronapandemin, bara vi håller olikheterna i åtanke. Kriserna förenas av den globala omfattningen och att statsmakter spelar en central roll för att lösa dem. Att trycka temporärt på stoppknappen är ändå en helt annan sak än att förnya våra samhällsstrukturer permanent. 

Staternas beställningar och betalningsroll för att få fram ett vaccin var helt central. Överlag gäller att statligt kapital och statliga löften kan skapa en trygghet och förutsägbarhet som för med sig även privata investeringar. Staten kan också påverka genom bestämmelser för upphandling. Det kan skapa en garanterad efterfrågan, varpå företagen vågar investera.

Det är heller ingen överraskning att svenska och delvis också finska staten är centrala ägare i de bolag som blev först i världen med fossilfritt stål (SSAB, LKAB och Vattenfall). Ägarstyrning spelar roll.

En annan avgörande fråga där staten spelar avgörande roll handlar om hur resurser koncentreras. Vi behöver mer energidemokrati. Naomi Klein formulerar det som att “förnybar energi närhelst det är möjligt ska ägas och stå under kontroll av det offentliga eller de lokala gemenskaperna” och vinsterna således fördelas jämnare än i fossilbränselindustrin. (Naomi Klein, I lågor - ett brandtal till världen för en green new deal, 2020, Ordfront, Stockholm, s. 178-179.)

Och precis som coronakrisens hantering fick kosta måste klimatkrisens hantering få kosta - för alternativet är ännu dyrare, vilket jag ska återkomma till. Låginkomsttagare, och delvis också människor i samhällets mitt, måste kompenseras då energikostnaderna stiger och omställningen ibland medför ökade kostnader (ibland får vi faktiskt både renare och billigare alternativ). Statliga investeringar och lagstiftning om standardiseringar behövs för att företag ska kunna investera tryggt.

Statens roll kommer också, förhoppningsvis, vara avgörande då det internationella samfundet förr eller senare måste enas kring regler för geoengineering, alltså klimatmanipulering. Min tanke om fenomenet är att vi genom att manipulera klimatet skulle lura oss själva att hålla fast vid en ohållbar filosofi.

Överlag gäller att socialdemokratin har tilltro till den demokratiska statens starka möjlighet att vara problemlösare. Det är en mer än nödvändig motvikt till högerns övertro på att marknadens osynliga hand ska lösa problemen.

En kort jämförelse med svensk socialdemokrati

För att se vad som ligger i socialdemokratins väsen, och inte bara är ett särdrag för politiken i Finland, ska vi ta inspiration från Sverige. Låt oss börja med Olof Palme som jag brukar uppge som min politiska förebild. Det har ärligt talat mycket med retorik och ordval att göra, för ord och stämningarna vi skapar med dem är samhälleliga handlingar som befäster värderingar. Vid partikongressen 1969 formulerade Palme något av kärnan i socialdemokratin:

“Ett samhälle, för att leva och överleva, måste präglas av en övergripande solidaritet, en förmåga till inlevelse i andra människors villkor, en känsla av medansvar och meddelaktighet. Annars bryts det förr eller senare sönder i småskuren egoism. Det finns aldrig de och vi, det finns bara vi. Solidariteten är och måste vara odelbar.”

(Olof Palme, Att vilja gå vidare, 1974, Tidens förlag, Stockholm, s.154.)

Palme ville vända socialdemokratins ansikte mot “en framtid präglad av jämlikhet och fri gemenskap mellan människor” (Palme, Att vilja gå vidare, s.154). Han betonade ofta också det internationella, och sammantaget värderingar och perspektiv som behövs i vår tid. Vid nämnda kongress ringade han in socialdemokratins huvuduppgifter för svensk politik på 1970-talet. Den första var “att förhindra att den tekniska utvecklingen får orimliga sociala konsekvenser”, den andra “att vidga och fördjupa demokratin”, och den tredje “att arbeta för mer jämlikhet” (Palme, Att vilja gå vidare, s.147-150). Alla tre huvuduppgifter är högaktuella på 2020-talet men bör förstås sättas i en klimatkontext.

Därtill har svensk socialdemokrati ett framtidsprojekt som Palmes efterträdare Ingvar Carlsson formulerat kärnfullt år 2021: “Vi står inför en skördetid. Uppdraget är att reparera välfärden och sedan bygga ut den.” (Daniel Suhonen, Vad hade Erlander gjort? Hur vi ska besegra högern och vinna framtiden, 2021, Verbal förlag, s.89.)

På den punkten är det lättare att vara akut relevant som vänster i Sverige. Där finns mycket högerpolitik att åtgärda: radikala privatiseringar och slopade skatter, samt icke-demokratiska inslag som möjlighet att genom försäkring gå före i kön inom offentliga vården. Statsminister Magdalena Andersson har i år i enlighet med detta tydligt tagit ställning för att återta den demokratiska kontrollen över välfärden.

Trots stora brister och fattigdom har vi inte samma jobb att reparera välfärden här i Finland. Vi har inte privatiserat vård och skola, inte slopat skatter på egendom. Vår ekonomi är däremot inte heller lika stark som Sveriges, och här kretsar debatten mer kring vad vi har råd med. Det är en fråga som är relevant med tanke på det stora investeringstrycket och som måste ställas i rätt tidsperspektiv.

Omställningsprocessen måste få kosta en del nu, eller mycket mera senare. Kajsa Borgnäs som är chef för den tyska tankesmedjan Stiftung Arbeit und Umwelt och tidigare ordförande för Sveriges socialdemokratiska studentförbund skriver i sin bok om omställning att redan den så kallade Sternrapporten från 2006 visade att “ju tidigare och mer storskaligt vi reagerar, desto billigare blir det” (Kajsa Borgnäs, Ingen tid för illusioner - en reseguide, 2021, Atlas, s.182). Att hantera klimatkrisens effekter kommer att kosta betydligt mer än att nu investera i en omställning.

Men Borgnäs inte bara refererar, hon presenterar förtjänstfullt en färdplan för rättvis omställning. Bland det nyttigaste för socialdemokratin finner jag grundtesen om att “ju högre klimatmål, desto mer ambitiösa måste de sociala och arbetspolitiska målen vara” (Borgnäs, s.168).

Hon betonar också att “det för arbetstagare i branscher som drabbas av omställningen” behövs “konkreta idéer också för hur deras livsvillkor kan säkras utmed vägen. Inte först om 30 år, utan varje dag” (Borgnäs, s. 227).

Konklusion

Våra socialdemokratiska alternativ måste vara mer än bara mittenpolitik med marknadsbaserade lösningar, som en övertro på utsläppshandeln. Socialdemokrati måste integreras med begreppet ekologisk hållbarhet för att vi ska kunna svara mot mänsklighetens ödesfråga på ett rättvist sätt. Ur våra grundläggande tankar om demokrati, jämlikhet och solidaritet går det inte att härleda något annat än en ambitiös linje i frågan om klimat och biodiversitet.

Vår rörelse har delvis stått splittrad i klimat- och miljöfrågor eftersom det var andra frågor som dominerade partiets storhetstid. Valet blev svårt om det fanns motsättning mellan arbetstillfällen och miljöhänsyn. I dag är omställningen en förutsättning för framtidens jobb, och framtiden blir väldigt instabil om klimatuppvärmningen inte hejdas.

Vi måste lösa ojämlikhetsproblem, gynna förnybar energi så mycket det går och arbeta för att omställningen förenas med en jämlikare resursfördelning. Omställningen måste bli ett inkluderande projekt. För de nya jobb som skapas går inte per automatik till de som mister sina jobb. Socialdemokratin kan ingjuta hopp om att vi med omställningen inte behöver göra avkall på sann välfärd utan tvärtom kan få på många sätt rikare liv. Slit-och-släng konsumtion är faktiskt inte sann livskvalité.

Vi behöver inte, och ska inte ändra vår ideologi. Tvärtom behöver vi djupdyka i den för att svara mot 2020-talets enorma krav. Det kan kännas främmande och skrämmande att vårt samhälle och våra liv behöver förändras relativt mycket. Däremot är det än mer skrämmande att tänka på hur mycket våra, och speciellt kommande generationers, liv förändras om vi globalt inte lyckas ställa om i tid.